Kjell Lindahl i Kristianstad hörde av sig med en fråga om Venus – aktuell som aftonstjärna – till Populär Astronomi. Vi bad Hans Thorgren, författare till boken Den spännande astronomin, om ett svar.
Kjell
SVAR Eftersom Venus till skillnad från en stjärna har en upplöst yta, och inte bara en punkt, beror dess ljusstyrka på avståndet och den strålande ytans storlek. Det utsända ljuset sprids koncentriskt så att det avtar med kvadraten på avståndet. I fallet Venus är det maximala avståndet, övre konjunktion, då Venus hela yta reflekterar solljus, mer än fyra gånger större än det kortaste då Venus är i så kallad nedre konjunktion. Venus är därmed starkare i det senare läget. Det längre avståndet försvagar mer än den större ytan förstärker. Då Venus från jorden sett befinner sig som längst från solen vinkelmässigt lyser den starkt på jorden, något som i år inträffade den 12 januari. Vinkeln mellan solen och Venus, så kallad elongation, var då ca 47 grader. Men ännu ljusare blir planeten när den hunnit komma närmare jorden. Då ser Venus ut som en tjockare skära i teleskop.
Så svaret på frågan lyder såhär.
När Venus kallas ”aftonstjärna” är den ljusstarkast några veckor efter att dess halva yta varit belyst och planeten uppnått maximal elongation.
När Venus kallas ”morgonstjärna” lyser den starkast några veckor innan den uppnår maximal elongation.
Hans Thorgren