Superrymdårets nästa stora händelse på himlen är Merkuriuspassagen, och den sker på eftermiddagen måndagen den 11 november. Planeten Merkurius, solsystemets minsta, passerar under några timmar mellan oss och solen. 

Förebered dig för något utöver det vanliga. Merkuriuspassager är sällsynta. Senaste gången var den 9 maj 2016, och nästa gång blir först om 13 år, den 13 november 2032. Ännu mer sällan är det Venus som passerar över solskivan. Den senaste Venuspassagerna inträffade 2008 och 2012, och nästa gång blir först år 2117. Se vår lista över framtida passager.

Hitta en visning nära dig. Merkuriuspassagen är inte lätt att få se på egen hand, och den syns inte för blotta ögat. På många håll i landet ordnas visningar för allmänheten. I Umeå samlas skådarna vid älven nedanför nya Curiosum på konstnärligt campus. I Stockholm visas passagen av Institution för astronomi vid Stockholms universitet, från utanför AlbaNova universitetscentrum vid Roslagstull. I Halmstad visar Hallands astronomiska förening passagen på Frida Palmérobservatoriet vid Högskolan i Halmstad. I Lund planeras en visning vid Astronomihuset på Sölvegatan av studentföreningen ALVA. Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe välkomnar till visning vid Tycho Brahe-observatoriet i Oxie utanför Malmö.

Hoppas på klart väder på eftermiddagen. Passagen börjar den kl 13:35 på måndagen den 11 november och slutar när solen går ner. Solnedgången inträffar tidigare i norr och senare i söder: strax före kl 14 längst i norr och strax efter kl 16:00 längst i söder. Se kartan. Solen ligger alltså lågt på himlen, så håll tummarna för molnfri himmel i sydväst!

Håll kontakt med utlandet. Merkuriuspassagen 2019 syns allra bäst från Sydamerika, Karibien och USA:s östra halva. Också från större delen av Europa och hela Afrika är den bättre än från Sverige. Svenska solteleskopet på La Palma, Kanarieöarna, planerar att observera passagen och en livesändning planeras i samarbete med Kanarieöarnas astronomiska forskningsinstitut IAC. Se Merkuriuspassagen live på IAC:s Youtube-kanal.

Projicera pricken på papper. Lär dig att projicera solen med hjälp av en liten fältkikare så har du kunskap som kan lysa upp hela resten av ditt liv. För att kunna se Merkurius, följ våra instruktioner. Det blir lättare med ett stativ. Lägg skärmen så långt från kikaren som du kan, för att få en stor bild av solen. Ställ in skärpan på kikaren så att bilden är så skarp som möjligt. Då kan du få se en liten, liten prick – Merkurius – och kanske även solfläckar. Ha respekt för solen: se till att ingen tittar själv på solen genom kikaren.

Se rymdteleskopets Merkuriuspassage. Att lyckas projicera är kul, men att se en Merkuriuspassage är inte lika stort som att se en solförmörkelse eller en månförmörkelse. Det ändå mäktigt att se 2016 års Merkuriuspassage som rymdteleskopet SDO fångade den (se även bilden längst upp). Kolla videon i helskärm och med musiken på – du kommer att bli rörd.

Såhär upptäcks exoplaneterna. Det är ungefär på det här sättet, med passagemetoden, som andra rymdteleskop – med namn som Kepler och TESS, Cheops och Plato – får syn på planeter, små och steniga som Merkurius och jorden, som passerar framför andra solar än vår.

Börja tänka på Merkurius som vår närmaste granne. Visst kan jordens grannplanet Venus bana ta den närmare oss än Merkurius, men i snitt är Merkurius den planet som ligger närmast jorden i rymden, bara 156 miljoner kilometer bort (Venus ligger i snitt 170 miljoner kilometer från oss). Merkurius är också den närmaste planeten – fågelvägen, så att säga – för alla andra solsystemets planeter.

Inlägget Se Merkurius korsa solen den 11 november 2019 dök först upp på Populär Astronomi.

Exoplaneter, planeter i omloppsbana runt stjärnor bortom solen, är ett högaktuellt ämne, inte minst då årets Nobelpris i fysik till en del tilldelas Michel Mayor och Didier Queloz för 1995 års upptäckt av den allra första planeten utanför solsystemet – gasjätten 51 Pegasi b. Det var den första av idag 4000 upptäckta exoplaneter; en siffra som fortsätter att öka. Trots att upptäckten av 51 Pegasi b bara ligger drygt två decennier tillbaka i tiden har vår kunskap om extrasolära planetsystem och deras utveckling ökat markant sedan dess, och vi vet idag en hel del om den mångfald av världar som finns där ute.  

Möjligheten att undersöka en större mängd planetsystem tillför ett stort värde till vetenskapen, då de kan skilja sig väldigt mycket från vårt eget solsystem. Eftersom planeterna är små och ljussvaga är de dock svåra att observera direkt, och den kunskap vi har kommer till stor del från observationer av hur planeterna påverkar sina värdstjärnor.

Nu tror forskare att de kunnat påvisa en planetkollision i ett planetsystem 300 ljusår bort genom analys av ljusskenet från de två värdstjärnorna – en fascinerande bedrift och något som kanske kan förse oss med mer kunskap om extrema kollisioner i vårt eget solsystem, däribland den kollision som tros ha gett upphov till jordens måne.

Det handlar om dubbelstjärnesystemet BD +20 307, som ligger i stjärnbilden Stenbocken, bestående av två stjärnor som bildades för minst 1 miljard år sedan. Det som förbryllar forskarna är att det dammoln som observerats kring stjärnorna är betydligt varmare än man förväntar sig hos stjärnor i det stadiet, något som skulle kunna tyda på att två större kroppar – såsom två planeter – nyligen kolliderat i systemet. Det varma dammolnet fick forskare att reagera för första gången redan för mer än tio år sedan (se vår rapport från 2005) och efter observationer med bland annat NASA:s Spitzer-teleskop blev de ännu mer nyfikna. Nu visar SOFIA – Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy – på kompletterande resultat som stödjer slutsatsen.

SOFIA är flygplanet som gömmer ett infrarött teleskop med en spegel på 2,7 m i diameter. Ett av instrumenten ombord är FORCAST, en infraröd kamera som fångat något intressant hos BD +20 307.

Den infraröda ljusstyrkan i moln av damm och planetesimaler har nämligen enligt mätningarna ökat med mer än 10 procent under det senaste decenniet.

Det tyder på att någon spektakulärt nyligen har inträffat i dubbelstjärnesystemet, då ett utvecklat stjärnsystem sällan uppvisar så pass snabba fluktuationer. Vanligtvis har dessa varma moln av planetrester sedan länge försvunnit i stjärnsystem som utvecklats under så lång tid som dubbelstjärnorna i BD +20 307, så är exempelvis fallet i vårt eget solsystem. I unga stjärnsystem är det inte ovanligt med den här typen av observationer – molnen är nämligen rester efter planetformationen. I äldre system är det desto ovanligare, då de rester som finns kvar över tid ofta samlas i kalla områden långt ifrån stjärnan, såsom i vårt solsystems Kuiperbälte bortom Neptunus. Det inre stjärnsystemet töms på det mesta av stoftet; det äts upp av stjärnan gravitationellt eller driver längre och längre bort från systemet.  

Mängden rester i dubbelstjärnesystemet är alltså större än väntat, de rester som finns är varmare än väntat och den snabba förändringen i infraröd ljusstyrka tyder på en plötslig och våldsam händelse med förmåga att snabbt påverka systemet – såsom en stor kollision mellan två stenplaneter. Om det handlar om en planetkollision kan vi lära oss mer om hur större planetkollisioner sent i ett planetsystems utveckling påverkar dess framtid och formation. Det är intressant inte minst med tanke på liknande händelser som kan ha inträffat i vårt eget solsystem, som den kollision mellan jorden och en planet i Mars storlek som tros ha föranlett bildandet av månen.  

Maggie Thompson vid University of Californa i Santa Cruz, huvudförfattare till artikeln som publicerats i the Astrophysical Journal, menar att observationerna av dubbelstjärnesystemet kan ge insikter i hur ett sådant system utvecklas efter en extrem kollision.

– Det varma dammet runt BD +20 307 ger en inplick i hur katastrofala kollisioner mellan stenplaneter i andra planetsystem kan se ut, säger hon i NASA:s pressmeddelande. 

Forskarna har undersökt flera möjliga orsaker till de plötsliga förändringar som observerats i dubbelstjärnesystemet. Ökningen av dammolnets ljusstyrka skulle till exempel kunna bero på att stjärnornas luminositet tilltagit, eller att partiklarna successivt flyttats närmare stjärnorna. Att sådana förändringar skulle ske på bara tio år är däremot mindre troligt, och en planetkollision ligger därför närmare till hands. Nya observationer från SOFIA, i ett bredare spektrum, förväntas kunna göra det möjligt att dra bättre slutsatser kring vad som egentligen ligger bakom förändringarna i dubbelstjärnesystemet.   

Forskningsartikeln i Astrophysical Journal finns att läsa: ”Studying the Evolution of Warm Dust Encircling BD +20 307 Using SOFIA” av Thompson m. fl.

Inlägget Nya bevis för kollision mellan två exoplaneter 300 ljusår bort dök först upp på Populär Astronomi.

Att observera svarta hål är en utmaning som många astronomer brottas med. Tack vare känsliga instrument kan vi idag upptäcka svarta hål som krockar, ta bilder av svarta hål samt mäta strålningen då de slukar närliggande stjärnor. Nu har astronomer upptäckt inte bara det minsta svarta hålet hittills utan även ett svart hål som gett sig till känna utan någon mätbar strålning alls.

När svarta hål slukar stjärnor hamnar resterna av stjärnan i omloppsbana kring det svarta hålet, som vid upphettningen frigör röntgenstrålning, något som går att mäta här på jorden. Forskare har länge misstänkt att det finns svarta hål i dubbelsystem med stjärnor som inte växelverkar. Stjärna och svart hål roterar stillsamt kring varandra utan att något slukas, och utan detekterbar strålning.  Den 1 november meddelade ett forskarteam från Ohio State University i tidskriften Science att ett sådant svart hål nu har upptäckts (se även pressmeddelande från Lunds universitet och en notis i Vetenskapsradion).

Metoden för att upptäcka detta svarta hål är samma metod som användes för att upptäcka den första exoplaneten kring en sollik stjärna (som årets Nobelpris i fysik gick till). I data från den stora stjärnkartläggningen APOGEE hittade forskarna nämligen en stjärna med en radialhastighet (hastigheten längs siktlinjen mot stjärnan) som visar på att någonting tungt drar i stjärnan. Ofta beror sådant på en annan, okänd stjärna i dubbelsystemet, men denna gång kunde ingen annan stjärna observeras.

Astronomiprofessorn Jennifer Johnson, en del av Ohio-teamet och medlem APOGEE-projektet, var på Sverigebesök när artikeln i Science kom ut, och vi fick en pratstund med henne.

– Det är faktiskt en stor lättnad att vi lyckades hitta ett sånt här system. Vi har förutspått länge att de borde finnas, berättar hon.

Det är de stora kartläggningarna av Vintergatan som gjorts det senaste decenniet som är den största bidragande faktorn till att ett så sällsynt system kunde upptäckas, menar Jennifer Johnson.

– Det är skillnad mot tidigare när vi endast hade data för ett par hundratals stjärnsystem. Nu har vi data för flera hundratusentals system och chansen för att hitta sådana här ovanliga system har ökat, säger hon.

Är det som att leta efter en nål i en höstack? Inte långt ifrån. Jennifer Johnson förklarar att man med dagens datorer kan optimera sökandet och jämföra med data från andra stora kartläggningar. Mätningarna från APOGEE-projektet kunde kontrolleras med data från bland annat satelliten Gaia, och för att hjälpa med det kopplade forskarna in en av hjärnorna bakom Gaia, lundastronomen Lennart Lindegren. Med hjälp av data från Gaia och beräkningar som Lennart Lindegren gjort lyckades man bestämma ett tillförlitligt avstånd till systemet. Då kunde också stjärnans massa bestämmas.

Jennifer Johnson berättar att uträknadet av stjärnans massa var ett avgörande steg för att lista ut vad som drog i den. Perioden på dragningen uppmättes till 83 dagar och med hjälp av massan på stjärnan kunde massan av partnern som drog i stjärnan räknades ut till drygt tre gånger solens, med felstaplar som kan medge en massa mellan 2,6 och 6,1 solmassor.

Det tyder starkt på att det minsta svarta hål som forskare känner till nu har upptäckts, och det lämnar astronomer världen över lite konfunderade. Tidigare har man antagit att svarta hål måste väga åtminstone 5 gånger solmassan, något som nu ifrågasätts. Jennifer Johnson poängterar att det skulle kunna vara en extremt tung neutronstjärna, med en svart hål är mycket troligare.
– Oavsett vad det är så är det otroligt intressant, säger hon.

Frågan kvarstår dock hur systemet kan har bildats. Deras läge i galaxen tyder på att paret föddes tillsammans. En av stjärnorna exploderade som en supernova och blev ett svart hål – mätningar av stjärnans ämnesuppsättning pekar på att stjärnan som är kvar absorberat material från partnern som smällde. Men att systemet skulle överleva supernovaexplosionen då det svarta hålet bildades är ”lite av ett mirakel i sig”, enligt Jennifer Johnson.

Jennifer Johnson tror starkt på att med hjälp av teleskop som Gaia och kartläggningar som APOGEE kommer vi att få se flera sådana här upptäckter i framtiden, och det kommer att ge astronomer en bättre uppfattning om hur dessa system skapas.

– Det ser jag fram emot! Om vi inte hittar fler kommer jag att bli väldigt chockad, skrattar hon.

Inlägget Det minsta och skyggaste svarta hålet någonsin har upptäckts dök först upp på Populär Astronomi.

Hela 60 nya Starlink-satelliter sändes upp den 11 november av Elon Musks företag SpaceX – och tusentals andra liknande planeras. Enligt kritiker kan satelliterna försvåra för astronomer, och öka risken för rymdskrot i omloppsbana. Satelliterna ska bland annat förse glest befolkade områden med internetuppkoppling.

Trots den snabba utvecklingen globalt är internetuppkopplingen begränsad i många länder. Internetleverantörer har svårt att själva få tillgång till fasta anslutningar, och då kan rymden vara en lösning. I en intervju med tidningen Wired beskriver Funke Opeke, vd och grundare av det nigerianska telekombolaget MainOne, att bolaget efter att det grundats 2008 först var tvunget att dra en undervattensanslutning mellan Portugal och Nigeria, eftersom tillgången på bandbredd tidigare var för knapphändig.

Tillgången till mobiltelefoni har däremot ökat betydligt snabbare, och för att möta efterfrågan på internetuppkoppling har flera globala bolag börjat lansera olika typer av lösningar som för bara ett decennium sedan framstod som science fiction. Ett av de första företagen var Google, som 2008 påbörjade ballongprojektet Loon. Tanken är att förse otillgängliga områden med internetuppkoppling via ballonger som färdas i stratosfären.

Det amerikanska rymdföretaget SpaceX har gått ett steg längre. I januari 2015 lanserades projektet Starlink. Projektet är tänkt att mynna ut i en satellit-konstellation bestående av cirka 12000 satelliter, och som kommer att erbjuda global tillgång till internet.

De första 60 satelliterna i konstellationen sändes upp i maj 2019 till en omloppsbana på 450 kilometers höjd. Med den femtionde lyckade uppskjutningen från SpaceX den 11 november sändes ytterligare 60 satelliter upp, nu till en omloppsbana på en höjd av 550 kilometer, skriver Ars Technica.

Fram till och med mitten av 2020 planerar SpaceX ytterligare sex uppskjutningar, skriver de vidare, och om allt går enligt planerna så kommer Starlink att kunna förse stora delar av Nordamerika med en stabil uppkoppling genom markbaserade terminaler. Först efter 24 uppskjutningar, med 1440 satelliter verksamma satelliter i omloppsbana, kommer Starlink att kunna leverera global uppkoppling, skrev SpaceX nyligen i ett pressmeddelande.

SpaceX vd Elon Musk är inte ensam med att driva på utvecklingen inom satellitbaserad internetuppkoppling. Företaget OneWeb planerar att skicka upp cirka 2000 satelliter, och Amazon siktar med Project Kuiper på att få iväg 3236 satelliter.

Dessa projekt, och särskilt Starlink, har inte undgått kritik. Dels är jordbaserad uppkoppling enklare att underhålla, och ett säkrare kort för finansiärer. Dels riskerar den enorma mängden satelliter att öka mängden rymdskrot radikalt.

Kritiken har också framförts av astronomer, som är oroliga för att observationer med teleskop försvåras när så många satelliter reflekterar solljus och syns tydligt på himlen. På Twitter kritiserar flera astronomer, såsom Alessondra Springmann vid University of Arizona, projektet. “Spotted Starlink satellites 1.5 hours after sunset. How utterly and truly obnoxious. No one asked for these.” skriver hon i ett inlägg. Kritiska uttalanden kommer även från forskare inom andra fält, såsom biologen David A. Steen.

Enligt tidningen National Geographic kommer satelliterna oftast vara på gränsen till synliga för blotta ögat (magnitud mellan 5 och 7), men de kan ibland kunna lysa upp lika klart som Venus eller Jupiter, på samma sätt som de nu avvecklade Iridium-satelliterna. Starlink kommer att sända på frekvenser som ligger nära de som radioastronomer observerar, vilket kan påverka radioteleskop som det planerade SKA i Sydafrika och Australien. Det är även sannolikt att observationer med teleskop för synligt ljus kommer att påverkas då många av satelliterna riskerar att passera synfältet.

I början av september behövde ESA även korrigera banan för en av sina vädersatelliter för att undvika kollision med en av Starlink-satelliterna. Nu planerar de att automatisera processen för att kunna möta den ökande mängden objekt i omloppsbana.

På Starlinks officiella webbsida bemöts inte kritiken. Elon Musk har däremot gjort flera uttalanden på Twitter. Han skriver bland annat att satelliterna inte kommer att synas från jordens nattsida och att Starlink inte kommer att påverka astronomin överhuvud taget. Vad tjänsten kommer att kosta för den enskilde vet vi inte än, men Elon Musk menar att miljarder människor världen över kommer att kunna koppla upp sig via Starlink.

Konflikter mellan företag, folkrörelser och forskare är inte helt ovanliga. De kontroversiella planerna på att bygga teleskopet TMT (Thirty Meter Telescope) på vulkanen Mauna Kea på Hawaii har länge kantats konflikter och protester, dels utifrån att marken är helig för ursprungsbefolkningen, dels utifrån oro för att bygget kan utgöra ett hot mot det känsliga ekosystemet i området.

Till skillnad från protesterna mot TMT har Starlinks kritiker inte mycket satt säga till om. Projektet har tillstånd från myndigheterna i USA, och ser ut att fortskrida enligt planerna.

Satelliterna går alltså att se med blotta ögat. Genom en titt på sidor som Heavens Above eller Satflare kan konstellationen följas i realtid, och Space.com har många tips för dig som vill försöka dig på egna observationer.

Inlägget SpaceX skickar upp stora mängder Starlink-satelliter ”som ingen bett om” dök först upp på Populär Astronomi.

Astronomer tog hjälp av rymdteleskopet Hubble och observerade en galax i en avlägsen region av universum som syns duplicerad 12 gånger på natthimlen. Denna unika syn, skapad av stark gravitationslins, hjälper astronomer att bättre förstå den kosmiska eran av återjonisering.

En gravitationslins är ett astronomiskt fenomen där ljuset från en ljuskälla bryts på dess väg till observatören. Ljusstrålarna från källan böjs om ett väldigt tungt objekt är framför källan, såsom en galaxhop eller svart hål, vilket förvränger och ibland förstorar bilden av själva ljuskällan. Detta fenomen förutspåddes av Orest Chwolson redan 1924 men förknippas vanligen med Albert Einstens allmänna relativitetsteori och har hjälpt astronomer att se extremt avlägsna astronomiska objekt.

Den bilden som är framtagen med NASA/ESAs rymdteleskop Hubble visar ett objekt vars bild är multiplicerad av effekten hos en stark gravitationslins. Galaxen, PSZ1-ARC G311.6602–18.462, som har fått smeknamnet Sunburst Arc, ligger nästan 11 miljarder ljusår bort från jorden och har blivit linsad av en massiv galaxhop omkring 4.6 miljarder ljusår bort.

Galaxhopen är såpass massiv och tung att den kan böja och förstärka ljuset från den mer avlägsna galaxen bakom hopen. Denna process leder inte bara till en deformation av ljuset från objektet, men också att bilden av den linsade galaxen multipliceras och syns på flera ställen.

I fallet med Sunburst Arc-galaxen så ger linseffekten minst 12 bilder av galaxen, utspridda över 4 större bågar. Av dessa bågar är 3 synliga i övre högra hörnet av figuren, medan en är synlig i nedre vänstra hörnet. Bilderna är delvis skymda av ljusstarka förgrundstjärnor inom Vintergatan.

Dr. Thøger Emil Rivera-Thorsen, postdoktor vid Stockholms Universitet är ledförfattare för studien som nyligen publicerades i tidskriften Science. Han säger:

“De flesta av bilderna verkar vara förstärkta mellan 10-30 gånger vardera.”

“Förstoringarna låter oss upplösa individuella stjärnbildningshopar, kanske även individuella stjärnhopar på kosmologiska avstånd.”

Det finkänsliga rymdteleskopet Hubble använder dessa kosmiska förstoringsglas till att studera annars väldigt ljussvaga och små objekt. Detta tillåter Hubble att se strukturer så små som 520 ljusår stora, vilket är en sällsynt detaljerad observation för ett sådant avlägset objekt. Detta jämförs hyfsat väl med stjärnbildande regioner hos närbelägna galaxer, vilket gör att astronomer kan studera galaxen och dess omgivning i stor detalj, och på så vis se det ”läkage” av joniserande ljus som utströmmar från galaxen.

“Den största fördelen från detta specifika fall är att den joniserande strålningen markerar 12 olika vägar genom intergalaktiska rymden. Eftersom alla 12 bilderna kommer från samma källa, så måste de skillnader i absorption ske mellan galaxen och oss här.”

“Vi ser även att den joniserande strålningen kommer från en väldigt liten del av galaxen, medan resten av galaxen strålar ut väldigt lite, om ens alls.”

“Utan gravitationslinsen skulle vi inte kunna se detta. Vid dessa rödförskjutningar skulle vi bara se en fläck ovanpå en lite större fläck.”

Hubbles observationer visade att Sunburst Arc-galaxen är en analog av galaxer som fanns för länge sedan i ett tidigare skede i Universum, en period som är känt som “återjoniserings-epoken”.

“Det är en period mellan 500 miljoner till 1 miljard år efter Big Bang, då det intergalaktiska mediet övergick från att vara neutralt till joniserat.” Förklarar Thøger.

“Vi vet att unga stjärnor i de första galaxerna förmodligen orsakade återjoniseringen. Men dessa galaxer innehåller mycket neutral väte som effektivt absorberar de joniserande fotonerna. Så hur kommer det sig att detta ljus undkommer galaxen så att det kan jonisera intergalaktiska rymden?”

“Sunburst Arc-galaxen är det första direkta observationsbeviset på ett sätt hur strålningen flyr, som har förutspåtts teoretiskt tidigare. Vi vet att det är superovanligt i det Lokala Universum, och inte så vanligt även vid tiden tå ljus strålades ut. Men är det mer vanligt vid även tidigare epoker?”

Mer om Sunburst Arc-galaxen går att läsa på Twittertråden: https://twitter.com/thoeger/status/1192710429098807297

Inlägget Tolvdubbel galax bakom kosmisk lins kan berätta om hur universum lyste upp dök först upp på Populär Astronomi.

Den 27-28 november ägde ESA:s rymdministerdagar rum under rubriken Space19+, och under dessa beslutades det om en signifikant budgetökning för flera forskningsprojekt och -program. Det är första gången på 25 år som det sker. 

Bland annat kommer det att satsas på LISA (Laser Interferometer Space Antenna) som kommer att bli det första instrumentet för att upptäcka gravitationsvågor i rymden. LISA planeras tillsammans med Athena (Advanced Telescope for High-ENergy Astrophysics), som kommer att bli världens största röntgenteleskop, att skjutas upp tidigt under 2030 och uppdraget går bland annat ut på att utforska aktiva galaxkärnor. 

Även kommer man att i och med instrumentet Hera lägga förnyat fokus på utveckling inom rymdsäkerhet, vilket i den här bemärkelsen innebär system för att avlägsna potentiella hot i form av asteroider och andra objekt som skulle kunna ställa till med rejäl skada vid nedslag på jorden. Hera-projektet är ett samarbete mellan ESA och NASA, som tillsammans skall ta fram instrument för att testa asteroiddeflektion med en så kallad kinetisk impaktor. Vi skrev om Hera förra året och projektet blev omskriven i Populär Astronomi redan 2011.

Det svenskledda projektförslaget Arctic Weather Satellite (AWS) fick under ministermöte stöd från många ESA-länder och fick således en godkänd budget på ungefär 40 miljoner euro, meddelar Rymdstyrelsen. Tanken bakom AWS är en satellit som skall förbättra väderprognoser runt polarområden samt på högre latituder men även globalt. AWS kommer även att utgöra ett komplement till redan existerande vädersatelliter.  Under ministerdagarna passade Sverige och Kanada även på att underteckna ett förnyat samarbetsavtal. De två länderna har redan ett långt samarbete bakom sig, inte minst genom forskningssatelliten Odin. 

Inlägget Ministermöte ökar Europas rymdbudget dök först upp på Populär Astronomi.

Årets nästa höjdpunkt på himlen är stjärnfallet geminiderna, och samtidigt är det fullmåne. Det är inte bra för dig som vill se meteorer, men i år har vi firat månen på grund av månlandningarnas 50 års-jubileum. Kanske ska vi ha överseende med att hon vill överglänsa allt annat en sista gång under 2019?

För dig som vill kolla på meteorerna finns ändå gott hopp. Geminiderna rampar upp under lucianatten och fortsätter in i veckoslutet. Följ våra tips så får du största möjliga chans att ändå skåda några stjärnfall i vinternatten. Inspiration har vi i år fått från den internationella meteororganisationen IMO:s råd inför geminiderna 2019.

Boka fredagsmys under stjärnfallet den 13 december – med lördagen som backup. Meteorerna räknas bli allra flest sent på fredagkvällen den 13 och under småtimmarna på lördag morgon, men det finns goda chanser dagarna både före och efter.

Kom bort från stadsljuset. Stjärnhimlen ser du bäst från platser där gatlampor och annat ljust inte stör. Ta dig till den mörkaste platsen du kan där du också känner dig säker, och vänta 15-20 minuter för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Utan att titta på mobilen.

Eftermiddagspass i norr och för kvällströtta. För dig som lägger dig tidigt, kolla efter meteorerna så snart det blir mörkt – har du tur så kan du ser ljusa och långa streck över hela himlen. Eftermiddagspasset är ju speciellt gynnsamt i norra Sverige.

Nattpasset för efterfestare och sömnlösa. Flest meteorer träffar atmosfären under nattens småtimmar, och när månen inte längre ligger så högt på himlen blir meteorerna lite lättare att få syn på.

Titta bort från månen. På vintern klättrar fullmånen väldigt högt på himlen och lyser starkt. Som tur är kan meteorerna dyka upp var som helst på himlen. Titta där himlen är mörkast så ligger du bra till för att se flera meteorer. 

Luciaspecial: upplev årets längsta månskugga. Är du på stjärnklar luciavaka? Då ska du hålla koll efter stjärnfallen, även en annan astronomisk vinterupplevelse. Mellan midnatt och kl 01 natten mot den 13 december ligger fullmånen så högt upp på himlen som den når i år. Ser du din månskugga på marken? Den är då nästan lika lång som din solskugga var den 21 juni då det var sommarsolstånd.

Inlägget Geminiderna 2019: stjärnfall med maxad månskugga dök först upp på Populär Astronomi.

Om man slår upp måne i Nationalencyklopedin står att läsa att en måne är naturlig satellit till en större kropp. Partiklarna i exempelvis Saturnus ringar räknas dock inte som månar. Så hur liten kan egentligen ett objekt vara för att ändå få räknas som en måne?

Du kanske minns ESA:s Rosettauppdrag där man landade på en kometkärna år 2014? Rosetta var själva sonden som sändes upp och den aktuella kometens namn var 67P/Churyumov-Gerasimenko. Rosetta cirkulerade runt kometen och sände till ytan ned den lilla landaren Philae. Vi har tidigare skrivit om den film som gjorts av fotomaterialet från uppdraget, en film som verkligen ger en känslan för hur tillvaron på en komets yta kan vara.

Moonlet och månling
I år upptäckte man ur materialet Rosetta samlat in att kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko också verkar ha en liten måne, en måne som skulle kunna vara den minsta måne som hittills upptäckts. Själva kometkärnan är ungefär 5 gånger 3 kilometer i storlek och den lilla månen är runt 4 meter. På engelska kallas en sådan här liten måne en moonlet, eller förslagsvis månling på svenska, och för att passa till kometens namn har minimånen fått namnet Churyumoon, eller Churymånen.

Men hur litet kan något egentligen vara för att få räknas som en måne? Populär Astronomi ringde upp Anders Eriksson, forskare på Institutet för rymdfysik (IRF) för att reda ut detta.

– Det är en bra fråga! Vad gäller just denna kometen så har ju Rosettauppdraget redan kunnat kartlägga hundratals banor på stoftpartiklar runtomkring. En del av dem är flera decimeter stora så var gränsen ska dras mellan en stoftpartikel och en ”månling” är inte helt klart. Den här klumpen är den största hittills, men det finns egentligen ingen officiell klassificering, säger Anders.

Binära asteroidsystem
Det finns fler exempel på kroppar med pyttemånar. Ett exempel är asteroiden 65803 Didymos, belägen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den har fått sitt namn efter det grekiska ordet för tvilling efter det att man upptäckt att asteroiden har en måne. Månen har i sin tur fått namnet Didymoon och just det här systemet är såpass intressant att ESA i november 2019 bestämde sig för att skicka dit rymdsonden Hera för att undersöka det i detalj.

– Didymossystemet verkar hyfsat stabilt, det är en så pass stor klump att månen kan hållas bunden en bra bit bort under lång tid. Hur det är med 67P/Churyumov-Gerasimenko och Churymoon låter jag vara osagt, men rent spontant har jag svårt att tro på någon lysande stabilitet. Snarare kanske det rör sig om ett tillfälligt dubbelsystem, säger Anders Eriksson.

Inte lätt att vara en månling
Det är alltså oklart hur länge Churymoon förblir en måne. Till skillnad från asteroider är kometer mycket mer hopplösa när det gäller att upprätthålla ett binärt system. Det är dessutom svårt att upptäcka kometers månar eftersom kometer blir aktivt synliga först när de inträder i solsystemet. Inte heller då är det så lätt att urskilja en eventuell måne eftersom denna kan döljas i det stora stoftmoln som börjar omge kometen när den närmar sig solen. Ett moment 22 helt enkelt.

Churymoon kommer att krascha ned på kometens yta ganska snart igen, tror Anders Eriksson.

– Kometen 67P/Churyumov-Gerasimenkos rotation ligger på tolv timmar, alltså ganska snabbt, och gravitationsfältet ändras med tiden. En liten klump till måne kommer då antingen att bli nedkastad mot ytan eller utkastad från kometens gravitation så småningom, berättar han.

Anders Eriksson understryker att jordens gravitationsfält är långt mer pålitligt än det runt 67P/Churyumov-Gerasimenko. Vår egen måne löper alltså ingen risk att ramla ned.

Här kan du för övrigt se en lista över namngivna planetmånar i vårt solsystem. Månarna som listas här har dessutom, till skillnad från Churymoon, tillförlitligt bestämda banor.

Källor:
ESA Rosetta mission
Sky & Telescope

Inlägget Hur liten kan en måne vara? dök först upp på Populär Astronomi.

I serien Solsystemets himlakroppar firar vi superrymdåret 2019 med att besöka några av de mest spännande ställen i vårt solsystem. Serien är ett samarbete mellan Rymdåret och Populär Astronomi.

Mars är ständigt aktuell. Tack vare närheten till jorden och den omisskännliga röda färgen har planeten funnits i mänsklighetens medvetande och kultur sedan urminnes tider. Det är också den planet som vi haft möjlighet att studera mest ingående. Från de observationer som registrerats i Egypten för 4 000 år sedan till våra dagars avancerade rymdsonder som är där för att leta efter liv – och för att förbereda planeten för mänsklig närvaro.

Vi tröttnar aldrig på Mars. Tvärtom är Mars mer i hetluften idag än kanske någonsin tidigare. Just i detta nu befinner sig hela åtta rymdfarkoster runt om eller på vår röda grannplanet och fler ska det bli alldeles snart, för i juli 2020 – som råkar vara ett ypperligt tillfälle att skicka iväg rymdfarkoster till just Mars – planeras tre stora Mars-uppdrag med höga ambitioner från fyra olika organisationer: Amerikanska NASA, europeiska ESA tillsammans med ryska Roscosmos samt kinesiska CNSA.

Det kinesiska uppdraget Huoxing 1 har som mål att placera ut en kretsare (en rymdsond i omloppsbana runt planeten), en rymdsond och en landfarkost på marken. Om de lyckas blir det Kinas första lyckade resa till Mars.

ESA:s och Roscosmos program ExoMars planerar att sätta en landfarkost på marken som ska samla in prover ner till ett djup på två meter och analysera dem med ett högteknologiskt laboratorium som byggts in på landfarkosten. Målet är att lyckas landa på en plats med hög potential för välbevarat organiskt material, särskilt från planetens tidiga historia.

NASA:s uppskjutning går under namnet Mars 2020 och kommer att skicka en landfarkost liknande Curiosity (men uppgraderad) med uppdraget att söka efter tecken på tidigare mikrobiellt liv, ta prover på den martiska jorden som kan skickas tillbaka till oss vid ett senare tillfälle samt att testa utrustning som kan användas i framtida uppdrag där människor ska besöka Mars.

Människor på Mars, ja. Tanken på att lyckas bygga upp en infrastruktur på Mars som gör att vi kan bo där och göra människan till en interplanetär art har sakta men säkert gått från att vara rena galenskapen till något som allt fler menar är inte bara möjligt utan troligt. För ett par veckor sedan kom Elon Musk med ett (karaktäristiskt spektakulärt) uttalande om att det borde räcka med tjugo år för att bygga upp en stad på Mars. Tidsaspekten är lite väl optimistisk anser nog de flesta – med tanke på hur lång tid det tar att planera en rymdfärd – men om vi ponerar att det skulle krävas fyra gånger så lång tid, 80 år, skulle det alltså kunna finnas ett bebott samhälle på Mars innan det här århundradet är slut.

Vill vi bo på Mars? Det går kanske inte att svara på innan det finns mer kunskap om hur livsförhållandena skulle se ut. Precis som vi vill få en välgjord besiktning av ett hus innan vi slår till behöver vi få bättre kunskap om möjligheterna och förutsättningarna innan vi packar resväskorna. Vad är det för planet egentligen?

Mars är ungefär hälften så stor som jorden och dubbelt så stor som Månen. Avståndet till solen är 1,52 ae – där 1 ae (astronomisk enhet) är avståndet från solen till jorden – vilket motsvarar ungefär 230 miljoner kilometer. Marsdygnet är på drygt 24 timmar, alltså bara marginellt längre än på jorden, medan ett år på Mars tar 687 jorddygn. Marsaxelns lutning på drygt 25 grader gör att planeten har tydliga årstider precis som på jorden men det långa året gör att årstiderna varar nästan dubbelt så länge som hos oss.

Ytan ser röd ut på håll men är i verkligheten mer färgstark med nyanser i rött, brunt, guld och tanfärg. Det är rostdamm från järn i klipporna på Mars som virvlat upp och täcker ytan som en matta som lurar oss att tro att planeten är helt röd. Utan det där rostdammet hade Mars alltså kanske hetat något annat – den gängse uppfattningen är att den röda färgen associerades till blodspillan och krig och därför döptes efter den romerska krigsguden Mars. Rostdammet blåser också runt i atmosfären och gör himlen persikofärgad och inte blå som på jorden.  

Atmosfären är tunn och består mest av koldioxid. Det, och avståendet till solen, gör Mars till en kall planet med en medeltemperatur på minus 60 grader Celsius och som mest plus 20 grader Celsius vid ekvatorn under sommarmånaderna. Ytan är varierad med vulkaner, dalgångar, vidsträckta slätter och iskalotter vid polerna – precis som hos oss. På Mars hittar vi också solsystemets högsta berg Olympus Mons – tre gånger högre än Mount Everest – samt den gigantiska dalgången Valles Marineris som når sju kilometer på djupet, tjugo mil i bredd och sträcker sig fyrahundra mil (mer än två och en halv gånger Sveriges längd från norr till söder).

En avgörande fråga som upptagit en stor del av utforskningen av Mars är huruvida det finns vatten på planeten. NASA:s strategiska ledord för samtliga upptäcktsfärder den senaste tiden går under parollen Follow the water (”följ vattnet”). Varför då? Helt enkelt för att vi vill hitta liv och för att det liv vi känner till är beroende av vatten – och för att där det finns vatten på jorden hittar vi också liv.

Hyfsat nyligen kunde vi med hjälp av data från Curiosity – och närmare bestämt från den meteorologiska stationen REMS som finns ombord på landfarkosten – se att det på Mars finns flytande saltlösningar som avdunstar under natten, vilket betyder att det finns ett vattenkretslopp på planeten. Särskilt roligt för oss i Sverige att det var forskare på Luleå tekniska universitet som var med och gjorde de häpnadsväckande fynden av ett vattenkretslopp på Mars. Luleå tekniska universitet är också de som utvecklat det meteorologiska instrumentet HABIT som kommer att skickas med landfarkosten på uppdraget ExoMars nästa år. Syftet med HABIT (Habitability Brine Irradiation and Temperature) är att övervaka bildandet av just saltlösningar på Mars och de förhållanden under vilket det sker.

Vi lär höra mycket om Mars framöver. Inte minst under 2021 då vi förhoppningsvis har tre nylandade farkoster som klarat sin sju månaders långa resa från jorden. Vad kommer de att hitta och vilka nya kunskaper kommer vi att ha för planerandet för att ta människan till Mars?

Oavsett resultaten känns det som vi redan har bestämt oss. Vi ska till Mars. Att frågan inte är om utan när. Och att det där när börjar närma sig.

Inlägget Solsystemets himlakroppar: Mars dök först upp på Populär Astronomi.

Grannplaneten Venus återkommer till kvällshimlen under de första vintermånader 2020. Redan nu syns den ljusa aftonstjärnan strax efter solnedgången i landets sydligare delar.

Under februari och mars blir Venus svår att missa på kvällshimlen. Solskenet på planetens molnlager reflekteras mot oss och gör Venus till himlens ljusstarkaste stadiga källa efter solen och månen.

Härifrån är Venus sällsynt vacker, men under molnen är vår systerplanet ohyggligt varmt. Hur Venus kunde drabbas av en så kraftfull växthuseffekt – som får vår egen, taffligt hemsnickrade globala uppvärmning att se lindrig ut – är en spännande historia i sig. Läs till exempel på space.com eller om livsmöjligheter på Venus i Populär Astronomi 2015. 

Du kan se Venus om du tittar mot skymningsljuset i syd och sydväst. Sent i december 2019 ligger Venus lågt över horisonten. För varje dag klättrar hon och blir allt lättare att få syn på.

Venus blir allt ljusare och stannar uppe längre under januari, februari och mars. Först i april börjar aftonstjärnan återvända in mot solen. 

Under varje månaden får Venus sällskap av månen. Först med en smal skära den 28 och 29 december. Snyggast lär det bli den 28 januari då månen ligger snett under Venus i skymningen, sen är det dags igen för ett möte mellan de två i slutet av februari.

Runt den 11 februari gör Merkurius ett kort gästspel som andra aftonstjärna. Du ser den då en bit nedanför och till höger om Venus.

Sent i december för Venus tankarna den kristna traditionens Betlehemsstjärna. Som vi skrev om i vårt inlägg om Venus och Mars i slutet av 2018 var de vise männen var tabellkunniga astrologer som troligen inte var så intresserade av att förstå vad den riktiga stjärnhimlen hade att berätta.

Vad har då aftonstjärnan Venus för budskap nu när 20-talet börjar? För vissa handlar det om att ta hand om jorden och att undvika växthuseffektens värsta härjningar. För andra handlar en ljus stjärna alltid om hopp. För oss med stjärnorna och planeterna ständigt i tankarna är Venus återkomst på kvällshimlen mest bara trevligt att se hur våra grannar i rymden fortsätter att snurra år efter år oavsett vad människorna hittar på.

Inlägget Venus: aftonstjärna med budskap för det nya året 2020 dök först upp på Populär Astronomi.

Förmiddagen på tisdag den 17 december, under en stor presskonferens i Paris presenterades över 110 nya stjärn- och planetnamn av den Internationella Astronomiska Unionen (IAU) som över 400 000 personer världen över har röstat om. På Chalmers i Göteborg hölls samtidigt ett firande av uppskjutningen av rymdteleskopet Cheops med temat exoplanetforskning i Sverige, där även det svenska exoplanetnamnet presenterades.

Kortfattat om Cheops så står namnet för CHaracterising ExOPlanet Satellite som på svenska betyder ungefär Karaktärisering av exoplanet-satelliten. Dess uppdrag är inte att hitta nya exoplaneter, utan istället mäta kända exoplaneters storlek med mycket högre noggrannhet än tidigare varit möjligt. Under evenemanget på Chalmers presenterades en bredd av svensk forskning som är involverat och har nytta av teleskopet, i både Stockholm, Lund och Göteborg. Uppskjutningen blev dock inställd på grund av mjukvaruproblem och satelliten blev istället uppskjuten under förmiddagen den 18 december. Mer finns att läsa om Cheops i Populär Astronomi nummer 2017-2 och 2019-3, samt här på vår blog eller hos Rymdstyrelsen.

2019 är som tidigare nämnt, superrymdåret. Det innebär att vi firar 100-årsjubiléet av det Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS), 100-årsjubiléet av den Internationella Astronomiska Unionen, samt 50-årsjubiléet av första bemannade månlandningen med Apollo 11. Vi kan även addera det astronomirelaterade Nobelpriset i fysik till både kosmologi och den första exoplaneten runt en solliknande stjärna till rymdåret 2019 samt den revolutionerande bilden av ett supermassivt svart hål i våras.

I samband med IAUs 100-årsjubileum (IAU100 Name ExoWorlds) har fler än 110 länder fått rösta fram namn på stjärnor och tillhörande planeter, en planet och stjärna per land. I Sverige presenterades det svenska namnvalet under firandet för Cheops kommande uppskjutning av Robert Cumming som är bl.a. representant för svensk utåtriktad verksamhet inom IAU och medlem i kommittén som haft ansvar för namnförslagen och omröstningen på nätet. Som redan har berättats i många medier så heter nu exoplaneten Isagel och den kretsar runt stjärnan Aniara, efter Harry Martinsons rymdepos med samma namn och som var bioaktuell tidigare i år. Isagel är där pilot på det förlorade kolonirymdskeppet Aniara.

Stjärnan Aniara hade alltså tidigare inga andra namn än katalognumreringar som t.ex. HD 102956. Runt stjärnan kretsar gasjätten Isagel som tidigare betecknades som HD 102956 b. Den upptäcktes 2010 av en grupp astronomer ledda av amerikanen John Johnson. De observerade stjärnan med de gigantiska Keck-teleskopen på vulkanen Mauna Kea på Hawaii under ett större projekt där de mätte radialhastigheter hos flera jättestjärnor i jakten på planeter runt ”mellantunga” stjärnor, det vill säga stjärnor som är mellan solens storlek och universums tyngsta stjärnor. Sammanlagt hade de hittat 18 nya planeter vid 2010, varav Isagel är den enda kända planeten runt Aniara. Men skulle fler planeter upptäckas i systemet ska de namnges inom samma tema! Mer finns att läsa om systemet i senaste Populär Astronomi 2019-4, samt här på bloggen.

Stjärnan Aniara ligger drygt 400 ljusår från Jorden och solen, i riktning mot Karlavagnen och är en tyngre, kallare och större stjärna än solen. Den är mycket äldre än solen och har en diameter som är fyra gånger större än solens eftersom den är på väg in i slutskedena av sitt liv då den så småningom växer till en röd jättestjärna. Men tidigare under sitt liv tillhörde stjärnan en klass stjärnor som är något tyngre och hetare än solen. Planeten är en gasjätte liknande Jupiter men har en omloppstid på blott 6,5 dagar och räknas därför som en het gasjätte.

Vi tog kontakt med John Johnson som idag jobbar på Harvard i USA. Han berättar att han gillar namnen vi har valt och är hedrad över kopplingen hans upptäckt har fått till Sverige.

– Jag gillar verkligen idén att namnge planetsystem med något annat än katalognummer!

Han poängterar också att man ska vara försiktig med begrepp som ägarskap av något i yttre rymden.

– Ingen äger en planet, inte ens denna. Vi tillhör den som en mystisk och vacker förlängning av kosmos. [På engelska: We belong to it as strange, beautiful extensions of the Cosmos.]

Isagel är fortfarande vetenskapligt spännande i och med att det är ovanligt med heta gasjättar runt rätt gamla och tunga stjärnor.

– Den här planeten är fortfarande en av få kända heta Jupiter-lika planeter runt en ”pensionerad A-stjärna”. Det är vad jag kallar den här sortens stjärnor som är något tyngre än solen och har nått slutskedena av sina liv. Det finns en slags ”öken” inom 1 astronomisk enhet [medelavståndet mellan Jorden och solen] från dessa stjärnor där väldigt få gasjättar kretsar kring dem. Det är fortfarande ett mysterium varför det är så ovanligt med gasjättar så pass nära sådana äldre stjärnor när de är väldigt vanliga runt inte lika gamla stjärnor som solen.

Samtliga nya stjärn- och planetnamnet finns listade på IAUs officiella hemsida för evenemanget. Och här listar vi våra grannländers namnval:

Titelbilden är en konstnärlig tolkning av exoplaneten Isagel (HD 102956 b) och ikoner som representerar de olika namnförslagen till planet och stjärna. Bild: Livia Pietrow; ikoner: Noun Project: hunotika, Ben Davis, Laymik, N.K.Narasimhan, Flatart, ruliani,Travis Bird; Alexis Lavail & Sofie Liljegren
​

Inlägget Sveriges exoplanet: upptäckaren om nya namnen Aniara och Isagel dök först upp på Populär Astronomi.

För närvarande passerar en interstellär komet genom vårt solsystem. Kometen heter 2I/Borisov och ger oss för första gången möjlighet att studera en komet som bildats vid en annan stjärna än solen. Sedan upptäckten i augusti har Borisov observerats flitigt och den långväga besökaren har visat sig vara tämligen lik de kometer som hör hemma i solsystemet.

Gennadij Borisov arbetar till vardags som tekniker vid Sternberg-institutets observatorium på Krim, men är också amatörastronom. Han har i flera år framgångsrikt letat efter kometer och gjorde 30 augusti en upptäckt utöver det vanliga. I stjärnbilden Lodjuret fann Borisov ett ljussvagt objekt som sakta rörde sig över himlen. Objektet hade diffust utseende och visade sig vara en komet.

Från rymden bortom solsystemet

Några veckors ytterligare observationer visade att kometen har en mycket ovanlig bana, med en excentricitet på 3,37. Planeterna kretsar runt solen i nästan cirkulära banor, med excentricitet nära 0. Vissa kometer med lång omloppstid har avlånga elliptiska banor med excentricitet mycket nära 1. En del kometer följer dock banor med excentricitet 1 eller större, alltså banor som enkelt uttryckt är öppna. Banans excentricitet visar alltså att Borisovs komet kommer från rymden bortom solsystemet, den interstellära rymden.

Även kometens mycket höga fart visar tydligt på ett ursprung utanför solsystemet. I höjd med Jupiters bana hade kometen farten 37 km/s på sin väg in i solsystemet, medan Jupiter bara rör sig med 13 km/s i sin bana runt solen. Kometen fick, som vanligt, namn efter sin upptäckare: 2I/Borisov, med tillägget ”2I”, där bokstaven ”I” står för ”interstellär”. Det tidigare namnet C/2019 Q4 (Borisov) användes innan det stod helt klart att kometen kommer från den interstellära rymden.

Redan 2017 upptäcktes asteroiden ’Oumuamua, det första objekt av interstellärt ursprung att hittas på sin väg genom vårt solsystem. Detta objekt väckte stort intresse, och livliga spekulationer, men observationerna visade att ’Oumuamua sannolikt är en asteroid. Komet Borisov är alltså den första komet från rymden bortom solsystem som vi får tillfälle att studera på nära håll.

Komet Borisov i ett nötskal

Sedan augusti har ett stort antal teleskop, däribland Hubble-teleskopet, riktats mot komet Borisov. Resultat från en stor kampanj, där 10 olika teleskop använts, presenteras i en artikel ledd av Bryce T. Bolin vid Caltech i USA. Bland andra har astronomer vid Stockholms universitet medverkat. Genom att fotografera kometen genom olika optiska filter har man kunnat bestämma dess färg och konstaterat att den har en färg som liknar den hos kometer i solsystemet.

Ett infrarött spektrum av kometens koma (utströmmande gas runt kärnan) visar på silikater, organiska ämnen och vattenis. Bolin och hans kollegor pekar på att halterna av koloxid och vatten i komet Borisov antyder att kometen knappast värmts upp av sin ursprungsstjärna, utan att Borisov snarare tillbringat mycket av sin tidiga tillvaro i hemstjärnas motsvarighet till Oort-molnet i vårt solsystem. 

Kometens kärnan har inte gått att urskilja, men kometexperterna David Jewitt och Jane Luu sluter sig till att den troligen bara är några hundra meter i genomskärning. De bilder som Jewitt och Luu tog i september med hjälp Nordiska Optiska Teleskopet (NOT) på La Palma visade på en stoftsvans med en längd på några hundra tusen kilometer (en typisk längd för en stoftsvans på det aktuella avståndet från solen). Bolins grupp drar slutsatsen att komet Borisov i alla avseenden är lik kometerna från vårt eget solsystem. De konstaterar krasst att några djupare studier knappast gjorts om det inte vore för kometens ursprung kring en annan stjärna. 

Varifrån kom den?

Under julhelgen rör sig komet Borisov genom stjärnbilden Vattenormen på södra stjärnhimlen. Kometen passerade som närmast solen 8 december, utanför marsbanan. Räknar man baklänges finner man att komet Borisov kom från en riktning mot stjärnbilden Cassiopeia. Är det då möjligt att avgöra vilken stjärna som kometen kommer från? Försök att peka ut en ursprungsstjärna har gjorts av bland andra Tim Hallatt och Paul Wiegert i Kanada, men problemet är svårlöst.

Kometer har hittats bland annat i stoftet som omger stjärnan Fomalhaut på södra stjärnhimlen. En stoftskiva av detta slag kan likna den miljö där Borisov bildades. Troligen har komet Borisov slungats ut ur det stjärnsystem där den bildades sedan kometen kommit för nära t.ex. en planet i det systemet. Här hemma händer det, som jämförelse, ganska ofta att kometer som kommer för nära Jupiter får sin bana ändrad. 

Nästa interstellära komet

Vi blir allt bättre på att löpande bevaka hela himlen. Det är alltså ingen tillfällighet att vi sedan 2017 hittat två olika objekt med interstellärt ursprung, i färd med att korsa solsystemet. ’Oumuamua upptäcktes av projektet Pan-STARRS, ett av många nya projekt som regelbundet fotograferar stora delar av himlen i jakt på objekt som flyttar sig eller ändrar ljusstyrka. Komet Borisov upptäcktes av en flitig amatörastronom. Detta är dock bara en försmak.

Tidigast 2022 väntas Large Synoptic Survey Telescope (LSST) börja övervaka södra stjärnhimlen i jakt på bl.a. kometer och asteroider. Baserat på blott två objekt är det svårt att sluta sig till hur många interstellära kometer och asteroider som LSST kommer att kunna hitta. En studie av Malena Rice och Gregory Laughlin visar att LSST (beroende på olika antaganden) bör kunna upptäckta något tiotal eller hundratal interstellära objekt på väg genom solsystemet varje år. Inom bara några år bör vi alltså kunna sätta in ’Oumuamua och Borisov i ett sammanhang och förstå dessa interstellära objekt bättre. Att komet Borisov liknar solsystemets kometer är i sig intressant, men vi vet ännu inte om det är ovanligt för interstellära kometer.

Kan vi hälsa på?

Komet Borisov är redan på väg ut ur solsystemet för gott, men det bör komma nya interstellära kometer. Efter en förstudie valdes projektet Comet Interceptor i juni ut av ESA att genomföras, med sikte på uppskjutning 2028. Bland projektets deltagare finns, på svenska institut, forskare vid IRF och KTH. Målet är att skicka en rymdsond till en komet som vid uppskjutningen ännu inte upptäckts.

Comet Interceptor ska läggas i en bana runt solen och helt enkelt vänta ut en intressant komet på väg in i solsystemet. Kanske får man nöja sig med en komet från vårt eget Oort-moln, men upptäckten av komet Borisov antyder att Comet Interceptor rentav kan få chans att studera en interstellär komet på nära håll.

Inlägget Interstellära kometen Borisov är en bekant främling dök först upp på Populär Astronomi.

Betelgeuse är en av vinterhimlens ljusaste och vackraste stjärnor, och just nu håller den på att göra något väldigt ovanligt. Är det stjärnklart är det jätteenkelt att följa dramat själv.

Känner du igen de tre stjärnorna som bildar Orions bälte så är du redan redo. Om inte, titta mot den södra delen av himlen under kvällen och natten och leta efter tre ljusa stjärnor i rad. Ovan Orions bälte – vars stjärnor heter Alnitak, Alnilam och Mintaka – lyser superjätten Betelgeuse.

Vanligtvis är Betelgeuse en av himlens klaraste stjärnor. Sedan i början av december 2019 har den dalat betydigt och nu lyser den svagare än den gjort på många decennier. Från att vara en av himlens tio klaraste stjärnor är den nu knappt ljusare än de andra stjärnor i Orion. 

There’s a lot of discussion about the dimming of Betelgeuse on astrotwitter at the moment.

This simulation by Bernd Freytag et al. spanning just 16 years shows just how crazily variable red supergiant stars can be due to convection & magnetic fields.

1/https://t.co/x1ePbKMFhv pic.twitter.com/5aN4Mo4ZCw

— Mark McCaughrean (@markmccaughrean) December 24, 2019

Så kan en superjätte hålla på: filmsnutten ovan visar hur ytan på en röd superjättestjärna förändras under några decennier, allt enligt beräkningar av uppsalaastronomen Bernd Freytag. Syns inte bilden, klicka här.

Betelgeuse är en tung stjärna, men en massa på mer än tio gånger solens. Mot slutet av sina liv blir de dessutom oberäkneliga, utsträckta, suddiga, och inte alls lika till exempel solen. I jämförelse är vår stjärna nitiskt klotrund, välartad och förutsägbar. Flyttad till solsystemet skulle Betelgeuse sluka jorden och dess ojämna utkanter skulle sträcka sig ända ut bortom Mars’ bana. 

Astronomer som kartlagt andra stjärnors beteende är rätt säkra på att Betelgeuse kommer att sluta sitt liv som en supernova. Det kan dröja uppemot hundratusen år tills det smäller, men det skulle också kunna börja snart. 

Betelgeuse skulle vara en tacksam supernova att hoppas på. När smällen kommer lär stjärnan bli snabbt väldigt mycket ljusare och i bästa fall lysa lika klart som fullmånen. När Betelgeuse blir supernova kommer den att lätt kunna skådas mitt på dagen. Jorden ligger dessutom på säkert avstånd. Lite som fyrverkerierna på nästa gård eller grannkvarteret.

Många astronomer och rymdentusiaster hoppas att det är nu det börjar. Nedgången under december är större än som setts sedan 1920-talet, och då kan man väl hoppas? 

Troligen blir det inte så. Det tippar bland andra astronomen Edward Guinan och hans kollegor, som bevakar Betelgeuse och som rapporterat sina mätningar i ett Astronomers’ Telegram den 23 december. Betelgeuse är delvis oberäknelig, men har ändå sina rutiner. Nedgången just nu är djupare än vanligt men kan enligt Guinan och kollegorna också tolkas som rätt normalt beteende. Jätten ljusnar och bleknar i olika takt. Olika, naturliga variationer kan både ta ut varandra eller förstärka varandra. Just nu sammanfaller en nedgång som återkommer ungefär var fjortonde månad med en annan, långsammare, som inträffar vart sjätte år.

Den slutsatsen stöds också från oväntat håll. Att Betelgeuse är mer oberäknelig än Aldebaran framgår också av traditionella berättelser bland Australiens urfolk aboriginerna. Det har astronomen Duane Hamacher nyligen kommit fram till och han skriver om det på sajten The Conversation.

Du kan följa Betelgeuse’ förändringar själv, utan teleskop, genom att jämföra med de andra stjärnorna på himlen. Vid årsskiftet lyste den med magnitud 1,3. Det kan jämföras med till exempel Bellatrix (mag. 1,64), samt den ljusare Rigel (0,13) eller Aldebaran (runt 0,9) i Oxen. Stjärnorna i bältet har från vänster till höger magnitud 1,7, 1,77 och 2,3, och nederst till vänster i Orion finns Saiph med 2,09. Kan Betelgeuse bli blekare än alla dessa?

Aktuella mätningar kan du hitta hos amerikanska organisationen AAVSO: skriv in ”Betelgeuse” i AAVSO:s verktyg för ljuskurvor så får du den senaste grafen. Du kan också rapportera till Sveriges variabelnätverk SVO (hitta Betelgeuse under beteckningen ”alp Ori”).

Forskning om röda superjättar och andra stora, åldrande stjärnor, och om framtida och aktuella supernovor är två av den svenska astronomiforskningens paradgrenar, framförallt på Chalmers, i Uppsala och i Stockholm. Dessa är dessutom heta ämnen bland världens astronomer. Fortsätter Betelgeuse-dramat in i 2020 kan du räkna med att du kan få läsa mer om det här. God fortsättning!

Inlägget Stjärnans jättedykning: så följer du Betelgeuse-dramat på himlen dök först upp på Populär Astronomi.

Forskare har funnit den mest avlägsna galaxgruppen hittills, och det är inte det enda som är speciellt med galaxtrion EGS77. Galaxerna verkar vara viktiga spelare i ett av universums stora draman:  omvandligen som forskare kallar återjonisering.

James Rhoads, forskare vid NASA Goddard Space Flight Center och huvudutredare för Cosmic Deep And Wide Narrowband (Cosmic DAWN)-undersökningen, förklarade hur det ligger till under Amerikanska Astronomiska Sällskapets möte in Honolulu tidigt i januari:

– Vårt unga universum fylldes av väteatomer, vilket dämpar ultraviolett ljus och gör att vår sikt mot tidiga galaxer skyms. EGS77 är den första galaxgruppen som fångats i sitt arbete med att skingra denna kosmiska dimma.

Grunden för den kosmiska dimma som hållit avlägsna galaxer i det dolda lades i universums allra tidigaste skede – i en tid före atomer, då ett joniserat universum bestod av plasma av bland annat elektroner, protoner och atomkärnor. Universum expanderade, och efter nära 400 000 år av nedkylning kunde elektroner och protoner bilda de första atomerna. En överväldigande majoritet av dessa atomer var väteatomer, som miljontals år senare kunde bilda de första stjärnorna och galaxerna. Men vätgasen bidrog också till att dölja det tidiga universumet från nyfikna jordbor som så småningom skulle rikta sina teleskop mot stjärnhimlen. Väteatomer är nämligen mästare på att absorbera och emittera ultraviolett ljus i speciella våglängder. När de första stjärnorna bildades sände de ut en del ljus dessa våglängder, men när ljuset träffade väteatomerna absorberades det snabbt och spreds vidare ut i rymden i andra riktningar. På så sätt har avlägsna galaxer dolts bakom ett skyddande hölje av väte.

Hur löser då galaxtrion EGS77 det här problemet? Jo, UV-ljus från galaxer kan jonisera vätgasen och bilda bubblor där stjärnljuset kan passera fritt. I takt med att bubblorna runt galaxerna växte under universums utveckling kunde den kosmiska dimman skingras; en process man kallar återjonisation. Det är i denna fas man nu observerat EGS77. Det berättar en av forskarna, Vithal Tilvi från Arizona State University, i ett pressmeddelande:

– EGS77 har bildat en stor bubbla som gör det möjligt för dess ljus att nå jorden utan spridning till följd av interaktionen med väteatomerna. Med tiden växte sådana bubblor fram runt alla galaxer och fyllde den intergalaktiska rymden. Så återjoniserades universum och bubblorna banade väg för ljuset att röra sig genom kosmos.

Men att analysera ljus från avlägsna galaxer är inte lätt ens när ljuset når fram till jorden. På grund av universums expansion har de ultravioletta ljusvågorna från galaxtrion sträckts ut, och forskarna detekterar det i nära infraröda våglängder. Att observera galaxerna i synligt ljus är omöjligt, då det ljuset redan spridits bort av vätedimman. När forskarna letade efter objekt att observera valdes galaxer som var synliga i visuellt ljus bort direkt, eftersom de inte är tillräckligt avlägsna.

De enskilda galaxerna i gruppen EGS77 slår inte avståndsrekordet, men tillsammans utgör de den mest avlägsna galaxgruppen som hittills identifierats. Forskare har observerat strålning i de specifika våglängderna i det yttre ultravioletta området hos alla tre galaxer i EGS77. Att det rör sig om tre olika galaxer vet man bland annat eftersom de sänder ut strålningen i snarlika, men inte identiska, våglängder, vilket tyder på att de befinner sig på något olika avstånd från jorden. Vi ser galaxerna, som ligger lite närmare varandra än Vintergatan och vår granngalax Andromeda, såsom de såg ut blott 680 miljoner år efter universums uppkomst.

Framtida forskning kommer att lära oss mer om universums avlägsna galaxer. Även om forskarna förväntar sig att återjoniseringsbubblor från den här perioden i universums utveckling är sällsynta hyser de hopp om att flera kommande projekt ska kasta ljus över fenomenet – bland annat NASA:s Wide Field Infrared Survey Telescope och James Webb Space Telescope.

Forskningsresultaten presenteras i en artikel som publiceras i tidskriften Astrophysical Journal. Källa och mer information hittar du via NASA:s pressmeddelande. Där finns också animeringar och videoillustrationer av de fenomen som tagits upp i denna artikel. 

Inlägget Tidig galaxtrio skingrar den kosmiska dimman dök först upp på Populär Astronomi.

Teleskopet TESS, var syfte är att hitta exoplaneter över hela himlen, har i skrivande stund samlat in data i över 1,5 år. Nu har TESS upptäckt tre planeter kring den röda dvärgstjärnan TOI-700 som hittas i stjärnbilden Svärdfisken. Den yttersta av dessa tre planeter, med namnet TOI-700 d, ser ut att ha ungefär samma storlek som jorden och ligger inom zonen där flytande vatten kan finnas.

Upptäckten av planetsystemet och dess planeter presenterades på American Astronomical Society:s möte i Honolulu på Hawaii nu i januari. Presskonferensen leddes av forskarna bakom upptäckten, som tillsammans publicerat tre vetenskapliga artiklar där de djupdyker i både systemet och den yttre planeten TOI-700 d.

De tre artiklarna handlar om, respektive, presentation och validering av systemet (lett av Emily Gilbert, vid Chicagos universitet), bekräftelse av upptäckten med teleskopet Spitzer (lett av Joseph Rodroguez, vid center för astrofysik, Cambridge) samt modeller av den jordlika planetens potentiella atmosfär (lett av Gabrielle Engelmann-Suissa, vid NASA). Läs gärna Emily Gilberts egna kommentarer om upptäckten i hennes twittertråd!

Allt fler jordstora planeter upptäcks, främst tack vare att teleskopen och instrumenten som används börjar bli finstämda nog för att detektera dessa små kroppar, se bland annat Teegardens stjärna, Kepler 452-b, Proxima b, Kepler 186-f, och Trappist-1. Flera av dessa system har upptäckts av storasyster till TESS, teleskopet Kepler, som båda använder passage-metoden för att detektera exoplaneter.

Forskarna har inte lyckats bestämma massan på planeten än, något som är nödvändigt för att räkna ut dess densitet och bekräfta att den är, som man tror, en stenplanet som jorden, Venus och Mars.  Men de avslöjar att TOI-700 d har en radie på 1.19±0.11 jordradier och vid sin position får den 86% av det ljus som jorden träffas av från solen. Vilket i sig inte gör planeten superspännande, men det finns många aspekter att ta hänsyn till:

• Systemet befinner sig endast 100 ljusår bort från oss, vilket i astronomiska mått är väldigt nära!

• Stjärnan, TOI-700 med en massa och radie på 0.4 den av solens, har väldigt låg aktivitet för att vara just en dvärgstjärna. Dvärgstjärnor tenderar (liksom Trappist-1 och Proxima) att vara oregelbundna i sina ljusstyrkor och skickar ut livsfarlig strålning, något som inte bådar gott för liv. Att TOI-700 har låg aktivetet är lovande för TOI-700 d, då miljön blir mycket stabilare och chansen för att en eventuell atmosfär bibehålls ökar signifikant.

• Det är troligt att TOI-700 d har en så kallat bunden rotation, vilket innebär att den alltid riktar samma sida mot stjärnan (liksom vår egna måne mot jorden). I sin tur blir klimatet på planeten rätt intressant, skriver Emily Gilbert, med ena sidan i ständigt stjärnljus och den andra i konstant mörker. Med hjälp av atmosfärsmodellen som presenteras i den tredje artikeln visar de på att planetens moln skulle samlas på den ljusa sidan av planeten.

• Sist men inte minst, TOI-700 d hittas inom den så kallade konservativa beboeliga zonen, vilket innebär att planeten inte bara skulle kunna ha flytande vatten, men även kunna värmas upp med hjälp av växthuseffekten från sin atmosfär, något som är ett gott tecken för att liv skulle kunna ta plats på planeten.

Då planetsystemet är så pass nära är det ett lovande system för att undersöka närmre i framtiden. Bland annat vill TESS-teamet göra mätningar för att se vad planetens potentiella atmosfär innehåller.

Tyvärr verkar just planeten TOI-700 d vara för liten för att varken kommande JWST eller ELT ska kunna mäta uppsättning i atmosfären eller ta en direkt bild av planeten, skriver Gabrielle Engelmann-Suissa [med kollegor], så sådana resultat lär dröja.

Här kan du läsa NASA:s pressutskick om upptäckten.

Inlägget TESS: Jordstor planet finns bara 100 ljusår bort dök först upp på Populär Astronomi.

Gunnar Larsson-Leander, professor i astronomi vid Lunds universitet, författare och redaktör, avled den 9 januari 2020, hela 101 år gammal. När kollegan Aina Elvius gick bort 2019, också 101 år fyllda, blev han Sveriges äldste astronom.

Larsson-Leanders långa liv och gärning tog vi upp år 2018 då Johan Kärnfelt skrev med anledning av Larsson-Leanders hundraårsdag. Sedan dess har bloggen 100 astronomiska gett nya insikter i Sveriges astronomihistoria och då också möjliggjort nya tankar om hans roll i den.

Gunnar Larsson-Leander var i otroliga 27 år redaktör för Populär Astronomis föregångare, Populär astronomisk tidskrift och Astronomisk tidsskrift.

Med start 1968 var Astronomisk tidsskrift hans mest vågade satsning. Ett skandinaviskt samarbetet med matiga, långa artiklar, ofta på forskarnivå, på både svenska, danska och norska, som måste ha varit en rejäl utmaning att hålla igång. Jag blir fascinerad av innehållet i debutnumret. På första sidan slår tidningen tonen med en artikel av en 32-årig kvinnlig doktorand som förenar astronomin med rymdfarten. Kerstin Fredga, senare en av Sveriges viktigaste rymdmakthavare, skrev om Solforskning med höghöjdsraketer. I andra numret fick Hallandsamatören Henrik Laurell (som i sin tur blev omskriven i Populär Astronomi 2012/4) bre ut sig med en ordentlig artikel om forntidens och andra kulturers astronomi och himmelslegender, med den babylonska zodiakan på omslaget.

Tack vare kursboken Astronomi och astrofysik var Larsson-Leander för många studenter viktigast som en ledsagare in i astrofysiken.

Han var stjärnforskare i grunden men hade med sig en kärlek till hela astronomin som ämnet kom att utvecklas under hans sekel. I förordet till boken lovar han ”stringens”, men fascinationen med universum lyser ständigt igenom. Som i utdraget nedan från boken. Här uttrycker Gunnar Larsson-Leander en förundran över allt vi upptäckt om jordens och människans plats i kosmos – och en för honom, och sin tid, typiskt saklig blick mot nästa steget i utvecklingen.

Det är en fantastisk utveckling som den astronomiska världsbilden genomgått. Antikens och medeltidens föreställning om en orörlig jord, omgiven av slutna kristallsfärer, raserades av forskarna vid den nya tidens början, och jorden blev en planet bland de andra.

Så fick solen vika från sin plats i världens centrum och degraderades till en medelmåttig stjärna i en utkant av Vintergatan. Men inte heller Vintergatan har någon central ställning, den är endast en av otaliga galaxer i ett expanderande universum. Varje galax innehåller miljarder stjärnor, och sannolikt är uppkomsten av planetsystem runt dessa stjärnor en naturlig fas i stjärnornas tillblivelse.

Modern forskning tycks visa att liv uppkommer spontant, om den kemiska och fysikaliska miljön är lämplig. Inom vårt solsystem är ingen planet utom jorden lämpad för liv i någon högre form.

All sannolikhet talar emellertid för att det bland planetsystemen runt andra stjärnor måste finnas många fall, där livet nått en utveckling motsvarande jordens, Hur avlägsen den närmaste extraterrestra civilisationen är, vet man naturligtvis inte. Den stjärna som är närmast är 4,3 ljusår från oss, så att även vid en optimistisk uppskattning måste minimiavståndet antas vara åtminstone 10 ljusår.

Direkta kontakter medelst rymdfarkoster är därför otänkbara, men försök har gjorts att uppfånga intelligenta radiosignaler från kosmos.

Inlägget Gunnar Larsson-Leander, astronom, professor, stjärnforskare, blev 101 år dök först upp på Populär Astronomi.

Tiden är inne för den nordiska premiären av en ovanligt jordnära rymdfilm. Nya Proxima visas den 24 januari 2020 på Göteborgs filmfestival, en film där fokus för första gången läggs på den europeiska rymdorganisationen ESA istället för på Hollywoods favorit NASA.

Den här veckan har även den svenska rymdfilmen Aniara blivit åter aktuell tack vare fyra guldbaggar.

Bakom Proxima ligger den franska filmskaparen Alice Winocour. Det är en skildring av den moderna rymdresan där den typiska actiontappningen fått ge vika för ett mer intimt porträtt av de utmaningar som astronauter stöter på under sina förberedelser. I händelsernas centrum står astrofysikern Sarah, spelad av den franska skådespelerskan Eva Green, som slits mellan sin träning som utvald astronaut och sin roll som ensamstående mamma. Framför henne stundar ett årslångt uppdrag på den internationella rymdstationen som skall möjliggöra för en framtida resa till mars. Man får följa hennes fysiska och psykiska kamp genom den intensiva träning som en uppgift av denna magnitud kräver och hur hon försöker balansera detta med relationen till sin dotter.

Med tillgång till bland annat det faktiska astronautcentrat i Köln har Winocour kunnat ge berättelsen en svårslagen autenticitet och stundvis påminner filmen nästan om en dokumentär, säger filmskaperskan själv i en artikel på ESA:s hemsida. Även om filmen erbjuder en ingående blick i den praktiska verkligheten kring förberedelser inför en utdragen rymdvistelse, så står också vår mänsklighet i centrum. Winocour jämför relationen mellan mor och dotter med den mellan människa och Jord och hon ser många likheter i svårigheterna vi möter vid en separation. Hon har också tagit tillvara på den internationella prägel som råder i utforskandet av rymden genom att inkludera flertalet språk i filmen. Som en bonus för den extra intresserade så återfinns Thomas Pesquet i rollistan, en äkta astronaut som var del av verklighetens Proximauppdrag.

Innan hon påbörjade arbetet med Proxima berättar Winocour att hon hade en föreställning om att rymduppdrag av denna typ endast hörde till science fiction, men att hon snabbt insåg att det inte bara är något abstrakt framtidsfenomen utan att det sker här och nu. Att det är vår verklighet, och att det var värt att utforska.

Se trailern här:

Också rymdfilmsaktuella är skaparna bakom svenska Aniara, där regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja och deras team mottog inte mindre än fyra utmärkelser på Guldbaggegalan 2020.

Det blev guldbaggar för bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll samt biroll (Emelie Garbers som mimaroben och Bianca Cruzeiro som piloten Isagel) och även i kategorin för visuella effekter. Filmen bygger på Harry Martinssons mörka diktepos Aniara från 1956 och beskriver hur passagerarna på ett rymdskepp hanterar den ångest som uppstår när skeppet efter en kollision förlorar sin utsatta kurs. Populär Astronomis Anna Härdig intervjuade Kågerman och Lilja inför filmens premiär 2018.

Inlägget Filmen Proxima bjuder på en europeisk astronauthistoria dök först upp på Populär Astronomi.

ESA:s sond Solar Orbiter är redo att skickas upp från Cape Canaveral den 6 februari, meddelar ESA i ett pressmeddelande. Ombord finns ett instrument med delar byggda vid svenska Institutet för rymdfysik, för observationer av solens elektriska och magnetiska fält.

Projektet lanserades gemensamt med NASA för nästan ett decennium sedan, och efter förseningar med uppskjutningen meddelade ESA i oktober förra året att testerna i Europa nu var färdiga, och att sonden nu var redo för uppskjutning i februari i år.

Bland de tio instrumenten ombord finns Radio and Plasma Waves, RPW, vilket har delar utvecklade av Institutet för rymdfysik i Uppsala, under ledning av Parisobservatoriets avdelning för astronomiska instrument, LESIA. I projektteamet ingår IRF:s Andris Vaivads, Anders Eriksson och Yuri Khotyaintsev. Instrumentet ska mäta solens elektriska och magnetiska fält. Mer om RPW kan man läsa på IRF:s hemsida.

Sondens färd till dess slutgiltiga omloppsbana beräknas ta drygt två år. För att hamna rätt så utnyttjar den Venus gravitation till en speciell sorts manöver, så kallad gravitationsslunga. Väl på plats kommer sonden att kunna observera solen närmre än något tidigare solteleskop, och från helt nya vinklar.

Solar Orbiter kommer med sina instrument att undersöka hur solvinden uppstår, och förhoppningen är att vi skall få bättre kunskaper om solens magnetfält samt de energirika partiklar som konstant flödar ut från solen. Som närmast passerar sonden innanför Merkurius, och omloppsbanan är förlagd så att observationer skall kunna göras av polerna. Tack vare detta kan forskarna förhoppningsvis nå nya insikter om de processer i solens inre som genererar magnetfältet.

Genom ett samarbete med NASA:s solsond Parker Solar Probe kommer stora mängder data att kunna sammanställas. Parker är redan framme i en bana som tar den väldigt nära solen – den 29 januari slår den sitt eget rekord och i november når den som allra längst in.

Instrumentet RPW är unikt i det att det kan göra såväl direkta mätningar när Solar Orbiter är som närmast solen, som indirekta mätningar när sonden är långt ut i sin omloppsbana. Förhoppningen är att dessa mätningar skall kunna ge oss svar på hur solvinden och dess magnetfält uppstår.

I följande klipp från ESA kan du se Solar Orbiter under testen i Europa, och lära dig mer om hur de olika instrumenten ombord kommer att användas.

Inlägget Solar Orbiter: ny solsond sänds upp med svenskt instrument ombord dök först upp på Populär Astronomi.

När man talar om beboeligheten hos planeter utanför solsystemet glömmer man alltför ofta vikten av ett stabilt magnetfält och dess skyddande effekter. I den mån jorden inte hade haft ett magnetfält hade ytan fullkomligen bombarderats av radioaktiv kosmisk strålning och laddade partiklar från solen, men tack vare att magnetfältet finns där kan vi människor, tillsammans med alla andra landlevande arter på vår planet, leva våra liv mer eller mindre obekymrade av vad som försiggår på andra sidan strålningsbältena.

Emellertid är magnetfältet svagare vid polerna. Att befinna sig vid nord- eller sydpolen under en partikelstorm från solen utgör inga som helst risker men däremot kan man få uppleva magnetfältets svagheter manifestera sig i form av färgstarka, slöjliknande ljusfenomen som förefaller att bölja över himlen och det är det som vi kallar för polarsken.

Vad som händer är att de laddade partiklarna som slinker igenom magnetfältet kolliderar med gasmolekylerna i vår atmosfär och den typiska gröna färgen kommer sig av syreatomers interaktion med nämnda partiklar. När detta sker ökar energin hos gaserna, vilket resulterar i själva ljusskenet.

I veckan uppmärksammades en ny typ av norrsken i samband med att Minna Palmroth, professor i beräkningsrymdfysik vid Helsingfors universitet, och hennes forskarteam publicerade en rapport rörande en ditintills okategoriserad norrskensformation (pressmeddelande på engelska hos AGU och på finska hos Helsingfors universitet). Dessa har kommit till att kallas för dyner, då utseendet kan liknas vid dynerna på en sandstrand, och de upptäcktes för första gången i och med att Minna Palmroth i samarbete med norrskensentusiaster på internet skrev en handbok för norrskensobservatörer. Då hon gick igenom fotografierna tagna av allmänheten fann hon att en av formationstyperna saknade kategori men turligt nog föll det sig som så att endast ett norrsken av just den typen uppenbarade sig på himlen endast ett par dagar efter publikationen av boken Revontulibongarin opas, vilket gav Palmroth och hennes team möjlighet att studera fenomenets egenskaper, såsom höjd samt avståndet mellan ”dynerna” i realtid.

Vidare studier avslöjar att dynernas form med sannolikt kommer sig av den typ av atmosfäriska störningar som kallas för gravitationsvågor, vilket i princip är samma typ av vågor som uppstår när man kastar en sten i stillastående vatten. I vanliga fall färdas dock vågorna i atmosfären vertikalt snarare än horisontellt, vilket gör att de alla har olika frekvenser, våglängder och höjdförhållanden men de nyupptäckta dynerna skiljer sig från dessa i det att de är mycket jämna och detta i sin tur indikerar att det måste finnas någon form av mekanism som formar dem på detta sätt, menar Minna Palmroth. Mekanismen som sådan skulle kunna vara det ovanliga fenomenet mesosfärisk bore (vilket kan jämföras med tidvattensrelaterade vattenstörtningsfenomen som förekommer i vissa floder) där en specifik våg filtreras ut och böjs och därmed tillåts att färdas horisontellt mellan två atmosfärslager och själva dynernas utseende, enligt Palmroth och hennes team, lär uppkomma då vågorna skapar starka variationer densiteten hos syret i atmosfären.

Med hjälp av den nya norrskensupptäckten hoppas man ny på att kunna börja studera jordens atmosfär på ett nytt sätt och för den som är intresserad av att läsa de finska forskarnas rapport i sin helhet, finns den här. 

Inlägget Nya norrsken förundrar och fascinerar dök först upp på Populär Astronomi.

I januari 2019 skickade NASA:s rymdsond New Horizons tillbaka bilder på himlakroppen som då hette 2014 MU69. Idag heter den Arrokoth och nya analyser av mätningar från sondbesöket ger helt nya insikter i hur solsystemets föddes.

Enligt tre artiklar i tidskriften Science bekräftas teorin om solsystemets uppbyggnad som utvecklats under många år av astronomen Anders Johansen vid Lunds universitet – och han får uppmärksamhet för bedriften bland annat i brittiska BBC.

Forskningsresultaten presenterades den 13 februari på en presskonferens av New Horizons färgstarke ledare Alan Stern och kollegor på branschföreningen AAAS stora möte i Seattle, USA.

Artiklarna handlar om Arrokoths födsel, färg och innehåll, och dess geologi. Forskarna berättar Arrokoths historia genom bilder, mätningar, jämförelser med andra himlakroppar, fysik och geologi.

Nu vet vi till exempel mycket om varför Arrokoth ser ut som den gör. Den röda färgen är typisk för steniga himlakroppar som levt hela livet i fred i solsystemets utkanter, utan att bli störda av nedslag från meteoriter eller andra himlakroppar. Ligger man stilla därute blir ytan så småningom röd av exponeringen mot rymden.

Hur fick Arrokoth sin snögubbekropp? De två runda, tillplattade loberna måste ha hängt ihop ända sedan de föddes, förklarar forskarna. Så lika ytor att de knappt går att skilja åt, fann de varandra för miljarder år sedan. De började snurra ihop, sakta och åt liknande håll. Så småningom nuddade de varandra.

Den mjuka kollisionen, som föreslogs redan 2019 och nu bekräftas av många olika bevis, blev starten för miljarder år tillsammans som en enda himlakropp. Den händelsen, och delarnas likheter, avslöjar något mer i allmänhet om hur solsystemets alla kroppar kom till.

Arrokoths historia hänger nämligen ihop med annat som vi vet om solsystemet, men bara om lundaastronomen Anders Johansen och hans kollegor haft rätt om hur planeterna och andra kroppar bildats. Andra sätt att bygga ihop planeternas byggstenar, både långt ut och längre in i solsystemet, fungerar inte lika bra.

Enligt vad vi vet nu bildade småstenar täckta av is glesa svärmar i rymden. Svärmarna blev instabila och började slå ihop sig till större kroppar. Det har Johansen och hans kollegor kunnat visa i datormodeller, och teorierna har kunnat förklara även andra av solsystemets egenheter.

Vad mer väntar att upptäckas långt ut i solsystemet? Läs mer om Arrokoth, Pluto, och hur solsystemet byggts i Populär Astronomi 2019/4. Katrin Ros, kollega till Anders Johansen vid Lunds universitet berättar om teorierna, småplaneterna och mysterierna som är kvar under rubriken När hittar vi Planet 9?.

Inlägget Arrokoth: kärlekshistoria i solsystemets utkanter ger Lundaforskare rätt dök först upp på Populär Astronomi.