I januari 2021 får Populär Astronomi en ny redaktör: astronomen och journalisten Katrin Ros från Lund! Vi välkomnar Katrin med några korta frågor så att ni läsare får chansen att lära känna henne redan nu. 

PA: Hej Katrin! Vem är du?
Jag bor i Lund, forskar i astrofysik och kommer att disputera med min avhandling som handlar om hur planeter bildas nu under nästa år. Sedan tidigare är jag också utbildad vetenskapsjournalist, är väldigt intresserad av populärvetenskap och så älskar jag förstås att skriva.

PA: Om du fick välja tre ord för att beskriva dig själv, vilka skulle det vara?
Positiv, öppen, drivs av att lära mig nya saker.

PA: Vad i universum fascinerar dig mest? Minns du ditt första ”rymdminne”?
Jag har turen att doktorera inom det som fascinerar mig allra mest, nämligen planetbildning. Att vi kan skicka rymdsonder till asteroider och undersöka stenar på deras ytor och därmed lära oss någonting om hur solsystemet bildades, och hur exoplanetsystem just nu håller på att bildas, tycker jag är helt otroligt.

Mina allra första ryndminnen är stjärnhimlen, kalla klara vinterkvällar i skogen i Blekinge där jag växte upp. Stjärnhimlen är ju liksom rymdens oändlighet och jag var redan som liten fascinerad över allt som vi inte vet ännu om allt som finns där.

PA: Hur känner du inför att ta över som redaktör?
Superspännande! Det ska bli så himla roligt att få ägna mig mer åt populärvetenskap och kommunikation, och jag ser fram emot att få lära känna läsarna och er som redan jobbar med tidningen på ett eller annat vis.

PA: Hur vill du att tidningen ser ut om ett år?
Den tidigare redaktören, Robert Cumming, har ju gjort ett fantastiskt jobb och jag hoppas att jag kan fortsätta utveckla tidningen i samma riktning. Jag tror att det finns ännu fler rymd- och astronomiintresserade i Sverige som skulle gilla vår tidning, och ett av mina mål är att vi ska kunna nå ut till dem också. Jag vill också att läsarna ska få lära känna fler av våra rymd- och astronomiforskare bättre och att vi ska bli ännu snabbare och mer heltäckande på rymdnyheter. De digitala kanalerna kommer självklart att fortsätta vara ett superviktigt komplement till papperstidningen för detta!

Varmt Välkommen Katrin! 🚀🌟

Inlägget Möt Populär Astronomis nya redaktör: Katrin Ros dök först upp på Populär Astronomi.

För ett år sen uppmärksammade astronomer världen över att den röda jättestjärnan i stjärnbilden Orion helt plötsligt tappade mycket av sin ljusstyrka. Betelgeuse, som normalt är den 10:e ljusstarkaste stjärnan sett från jorden, var nu obetydlig i jämförelse. Vad var det egentligen som hände?

Tidigare artiklar på Populär Astronomi om Betelgeuses plötsliga dropp handlar om hur man kan se stjärnan på himlen och vilka möjliga effekter som kunde ligga bakom. I Anna Härdigs artikel kan vi läsa om spekulationerna: allt från förhoppningsfulla sådana över att Betelgeuse möjligen skulle explodera i en supernova, till de lite mer svala teorierna om att Betelgeuse skulle vara just det, en aning svalare.

I mars 2020, strax efter det att stjärnan börjat återfå sin forna styrka, publicerades en artikel i den vetenskapliga journalen The Astrophysical Journal där ett forskarteam i USA slog fast att stjärnan inte hade svalnat tillräckligt mycket i temperatur (från 3650 grader Kelvin till 3600) för att förklara det dämpade ljuset.

Den förklaring som de lade fram var att Betelgeuse måste haft en eruption av gas och stoft som lagt sig framför stjärnan och därav blockat delar av dess ljus. Detta forskningsbesked har sedan dess varit den vedertagna förklaringen till Betelgeuses episod som fått namnet “the Great Dimming of 2019/2020”.

Men nu har nya forskningsrön från ett forskningsamarbete mellan forskare i USA och Sverige kommit fram till en annan förklaring.

– De har 5 års data med observationer av Betelgeuse och de kontaktade mig för att göra syntetiska modeller, berättar universitetslektor Nils Ryde från Lunds universitet entusiastiskt för Populär Astronomi. Han förklarar att han har tagit fram modeller för hur Betelgeuses atmosfär skulle se ut vid olika temperaturer. Man kan jämföra modellerna med den observerade datan för att få fram vilken temperatur stjärnan har.

– Vi kollar framförallt på titanoxid då det är känsligt för temperaturen. Skillnaden mot det vi gjort jämfört med studien i mars, där man också bestämt temperaturen från titanoxid, är att vi kollat över ett större våglängdsområde, berättar Nils Ryde.

Betelgeuse, liksom andra röda jättestjärnor, har enorma konvektionsceller, stora områden av gas i rörelse. Dessa celler kan ha väldigt olika temperatur och Nils tror att det är sådant stort svalt område man såg i observationerna från SPHERE som gjordes på Betelgeuse tidigare i år.

– Om det ena området är 3600 grader Kelvin medan det andra är hela 300 grader svalare, så kommer det varmare området vara det som syns i optiska observationer. Vi kollar också i det nära infraröda där det svalare området faktiskt syns och vi har kunnat bestämma en mycket lägre tempertatur, förklarar Nils Ryde. Dessa svalare områden har forskaren Bernd Freytag vid Uppsala universitet tidigare visat på att de teoretiskt kan existera. Den nyligen publicerade forskningen bekräftar alltså dessa teoretiska modeller.

Vidare berättar Nils Ryde att de också försökt leta efter det stoft som påståtts dölja stjärnan, men utan någon framgång. Stoft lyser nämligen också i infrarött och hade då synts tydligt i deras observationer.

– Möjligen att det har puffats upp lite stoft från stjärnan, men att det skulle vara så mycket tycker inte vi är det mest sannolika. Det är lite Ockams rakkniv – den mest simpla förklaringen är nog den som stämmer i det här fallet, säger Nils Ryde.

Huvudförfattare för forskningsartikeln är Graham M. Harper vid Colorado universitet, USA. Artikel publicerades i The Astrophysical Journal den 9 december i år.

Inlägget Ett år senare: Vad hände egentligen med Betelgeuse? dök först upp på Populär Astronomi.

Strax före jul träffas solsystemets jättar på himlen i det mest spektakulära mötet sedan medeltiden. Tillsammans bildar då Jupiter och Saturnus en starkt lysande ’julstjärna’ synlig med blotta ögat! Håll utkik strax efter solnedgången den 21:a december.

Fenomenet kallas konjunktion och innebär att två himlakroppar, i det här fallet planeterna Jupiter och Saturnus, passerar nära varandra sett från jorden. Det är inte ett sällsynt astronomiskt fenomen ens de två jätteplaneterna emellan – tvärtom sker det ungefär vart 20:e år när Jupiter jagar ifatt Saturnus i sin bana.

2020 års konjunktion mellan Jupiter och Saturnus är dock speciell på flera sätt, inte bara för att den råkar sammanfalla med vintersolståndet och ett julfirande som även i övrigt kommer att skilja sig från det normala. I år passerar planeterna dessutom närmare varandra än de gjort sedan år 1623. Då blockerade emellertid solen observationsmöjligheterna, och en nära konjunktion lika tydlig och lätt att observera som årets har inte inträffat sedan medeltiden, närmare bestämt år 1226!

Årets stora konjunktion hittar Jupiter och Saturnus så nära som 0.1 grad ifrån varandra på himlen. Det innebär att de kan fångas i samma synfält med teleskop. I verkligheten är avståndet dock betydligt större – under den närmsta passagen på himlen befinner sig de båda planeterna hundratals miljoner kilometer ifrån varandra.

Även om kikare och teleskop kan sätta ytterligare guldkant på observationerna har du goda chanser att få se skådespelet även med blotta ögat. Ta med lite knäck och några skumtomtar ut strax efter solnedgången och se till att ha fri sikt för att hinna se planeterna innan de försvinner bakom horisonten. Håll utkik efter vad som framträder som två ljusstarka stjärnor i sydväst ovanför horisonten. Du behöver inte vänta till måndag – tjuvkikar du redan nu kan du följa Jupiter när hon jagar ifatt Saturnus på himlen. Planeterna kommer att vara synliga ungefär till årsskiftet, då Saturnus bleknar i skymningen.

Vi håller tummarna för bra väderförhållanden – nästa chans att se ’julstjärnan’ kommer nämligen inte förrän 2080, och då i gryningen i mitten av mars. 

Inlägget Jupiter och Saturnus bildar en ’julstjärna’ den 21:a december dök först upp på Populär Astronomi.

Det kommande året bjuder på många astronomi-relaterade händelser, särskilt när det gäller rymdfart. Inom mindre än två månader väntar ankomsten till Mars för de tre expeditioner som sändes iväg till den röda planeten i juli 2020. Till hösten får vi även se ett nytt rymdteleskop, en månlandning och nya kosmologiska data.

Först på plats till Mars beräknas Förenade Arabemiratens sond Hope vara. I ett twittermeddelande skriver Dubais regent Mohammed bin Rashid Al Maktoum att Hope anländer den nionde februari i år. Väl på plats kommer sonden att börja kartlägga planetens atmosfär.

Nedräkningen pågår även inför den 18 februari. Då anländer NASA:s Mars 2020 med rovern Perseverance ombord, skriver NASA. Rovern kommer att landa vid kratern Jezero, och börja med insamlingen av geologiska prover samt sökandet efter vattenis under markytan. Förhoppningsvis får vi även se den första kontrollerade flygningen på Mars med den lilla drönaren Ingenuity. Du kommer att kunna följa förloppet på NASA:s webbplats.

Exakt datum för när Kinas Tianwen-1 anländer är inte känt, men det bör ske någon gång i februari enligt tidningen Nature. Under den första halvan av 2021 planeras även Tianhe, grundmodulen till den bemannade Kinesiska rymdstationen (CSS), att sättas i omloppsbana, skriver den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua.

Brasilien förbereder uppskjutningen av landets första helt egenutvecklade jordresurssatellit Amazônia-1, som planeras till den 22 februari. Satelliten kommer främst att övervaka avskogning i Amazonas.

Därefter får vi vänta ända till oktober, då USA och Ryssland planerar flera händelser. Främst gäller det James Webb-teleskopet, vars avfärd från jorden är planerad till den 31 oktober från Franska Guyana, för att därefter sättas i omloppsbana runt solen. Teleskopet är tänkt att efterfölja Hubbleteleskopet, och komplettera detta genom en markant ökad förmåga att observera infrarött ljus.

Kring samma tidpunkt, tidigast den 16 oktober,  kommer NASA även att skicka iväg sonden Lucy på en tolvårig resa till Trojanerna, de två svärmar av asteroider som kretsar kring Jupiter. Kanske kan Lucy hjälpa forskarna att lösa mysteriet kring Trojanernas ursprung.

Månen får ytterligare besök, efter Kinas lyckade expedition i slutet av 2020. Ryssland planerar nämligen att – för första gången sedan 1976, då med farkosten Luna-24 – besöka månen igen, rapporterar Space.com. Denna gång är det Luna-25 som landar, och farkosten är därmed först ut inom det ryska månutforskningsprogrammet Luna-Glob. Ombord kommer bland annat en kamera utvecklad i Europa att finnas med, skriver ESA.

Bland de många pågående forskningsprojekten så väntar en stor nyhet. I juli släpper nämligen Sloan Digital Sky Survey (SDSS) ny data, och slutför därmed insamlingen till SDSS-IV. SDSS kartlägger rödförskjutning hos galaxer och har hittills samlat data från många miljoner objekt, som bland annat använts för att skapa den hittills största tredimensionella kartan över universum.

Vad gäller Sverige så återstår det att se vad som kommer. De 60 miljoner kronor som regeringen förra året tilldelade Esrange kommer att betalas ut under 2021. Stödet skall gå till att utveckla forskningsinfrastrukturen vid rymdbasen. Det pågår bland annat en utbyggnad för att kunna skjuta iväg satelliter från Esrange, något som vi tidigare har skrivit om,  men när det kan komma att ske återstår att se.

Inlägget 2021: Rymdteleskop, Marslandningar, och en expedition till Jupiters ytterkanter dök först upp på Populär Astronomi.

Robert Cumming är kommunikatör vid Onsala rymdobservatorium och  tidigare redaktör för Populär Astronomi.

Gösta Gahm, som dog den 27 december 2020, är kanske den enda astronomen som jag lyckats få på ett naturligt sätt peka glatt upp mot en mulen himmel i ett foto, här mitt under Internationella astronomiåret 2009. Det var han som anställde mig som redaktör för Populär Astronomi, och han var min chef och bollplank något år till, men våra vägar korsade ideligen även efter det. Senaste tiden träffade jag honom mest på Onsala rymdobservatorium. I sin forskning använde han alla slags teleskop från röntgen till radio, och var flitig observatör på västkusten. En gång berättade han hur han gått ut för att röka mitt under mätningarna av små dammoln i Vintergatan (Gösta gillade att beskriva damm och stoft i rymden som ”rök”) och glömt ta med sig passerkortet. Att han fastnat ute i natten löste han snabbt genom att klättra över en tremetersstaket.

I sin forskning om unga stjärnor var han lika seriös som lekfull. Nyfiken på de bisarra nebulosorna som de stora teleskopen hade visat oss använde han alla medel och en brokig skara kollegor för att förstå vad vi sett. En forskningsartikel från 2006 heter till och med Rotating elephant trunks. Hans forskning tillsammans med bland andra Carina Persson om pyttesmå mörka moln ger fortfarande insikter om de fria planeter som svävar mellan stjärnorna, och hur de kan ha kommit till. Om allt detta skrev han i Elefantsnablar, tårar, ägg och globuletter i Populär Astronomi 2010.

Gösta borde ha blivit folkkär; på 1980-talet blev han nästan det tack vare regelbundna tv-inslag, men hans bestående bidrag till kulturen är snarare Sweden Solar System, skalmodell och konstprojekt i jätteformat som han och kollegan Nils Brenning skapat sedan 1990-talet. Jag gillar dess kombination av storslagen vision och lokal förankring. Gösta var en utåtriktad astronom som lyckades hitta balansen mellan att showa och forska, det är jag avgjort avis på. Hur lyckades han hitta sina roller i livet? Här finns nog dolda historier som jag gärna tagit reda på när vi träffades, men han och jag hade alltid så mycket annat att prata om.

Robert Cumming

Inlägget Robert Cumming minns Gösta Gahm – skapare av världens största solsystemsmodell (gästinlägg) dök först upp på Populär Astronomi.

Förra veckan annonserade ESO programmet för sin splitternya, websända föredragsserie Hypatia Colloquium där forskare tidigt i sin karriär har valts ut från hela världen för att presentera sin forskning. I programmet finns inte mindre än tre doktorander och postdoktorer vid svenska universitet med. Populär Astronomi passade på att prata med dem om de kommande föredragen.

Först ut av de svenska föredragshållarna, redan den 2:a februari, är Boy Lankhaar, doktorand vid Chalmers tekniska högskola, som undersöker hur magnetfält påverkar molekyler i rymden.

– Vi visar att man kan förutsäga att molekyler som påverkas av ett magnetfält avger strålning som är svagt riktad åt ett visst håll, polariserad, och att strålningens riktning följer magnetfältets riktning, berättar han. 

Genom att titta på strålningen från molekyler i rymden kan forskare alltså avslöja magnetfältens egenskaper, något som man är intresserad av eftersom magnetfält är involverade i allt från planetbildning till galaxstrukturer. Boy Lankhaar berättar:

– Mina modeller kan användas för att lära oss om vikten av magnetfält i en rad olika astrofysikaliska processer, som exempelvis stjärnbildning och vindar från AGB-stjärnor (stjärnor på den så kallade asymptotiska jättegrenen).

Martin Rey, postdoktor vid Lund Universitet, kommer att hålla ett föredrag om de allra minsta galaxerna i universum. Medan vår galax Vintergatan består av cirka 200-400 miljarder stjärnor, innehåller en sådan dvärggalax högst någon miljard stjärnor. Just eftersom de är så små är de extra användbara för att hjälpa oss att få en bättre förståelse för en mängd olika saker, till exempel vad mörk materia egentligen är och hur stjärnor föds och utvecklas. Martins datormodeller har visat sig kunna förklara något som länge varit ett olöst mysterium, nämligen hur stjärnor kan bildas i dessa galaxer trots att stjärnbildningsprocesserna borde ha stannat av för länge sedan.

– När vi gjorde de här datorsimulationerna fick vi en oväntad överraskning, berättar Martin. Det visade sig att dvärggalaxerna har en förmåga att ligga slumrande flera miljarder år innan de i långsam takt börjar bilda stjärnor igen. Det här förklarar den observerade stjärnbildningen i existerande svagt lysande dvärggalaxer som länge har förbryllat astronomer, och jag kommer att beskriva hur dvärggalaxerna åstadkommer detta.

Det sista föredraget från en forskare vid ett svensk universitet i serien ges av Giuliana Cosentino, postdoktor vid Chalmers tekniska högskola, och kommer att handla just om stjärnors födsel och död — och hur en stjärnas död gör att en ny kan skapas.

– I mitt föredrag kommer jag att diskutera hur energivågen från exploderande döende stjärnor, så kallade supernovor, kan träffa molekylmoln och skapa förutsättningar för att bilda nya stjärnor, berättar Giuliana Cosentino. Hon är projektledare för ett internationellt samarbete där man med hjälp av ett teleskop i Arizona observerar just krocken mellan chockvågorna från supernovor och gasmoln i rymden.

– I slutet av min föreläsning hoppas jag att publiken kommer att uppskatta att en stjärnas död kan betyda en annan kan födas, avslutar Guiliana Cosentino.

Föredragen kommer att websändas live med nya föredrag varje vecka från februari till och med juli och vara öppna för alla, men riktar sig i första hand till andra astronomer. Populär Astronomi önskar alla föredragshållarna lycka till och ser fram emot många spännande föredrag under våren och sommaren!

Omslagsbilden visar Carinanebulosan, ett moln av gas och rymdstoft i vår galax där nya tunga stjärnor bildas. Bild: ESO/T. Preibisch.

Inlägget Supernovor, magnetfält och slumrande galaxer i ny föredragsserie dök först upp på Populär Astronomi.

Den mest avlägsna kvasaren med tillhörande supermassivt svart hål har upptäckts. Duon bildades i universums ungdom, endast 670 miljoner år efter Big Bang. Enligt tidigare teorier är denna relativt korta tid inte tillräckligt för att ett supermassivt svart hål ska hinna bildas, vilket gör denna nya upptäckt högintressant. 

De supermassiva svarta hålen agerar drivkraft till universums energirikaste objekt; kvasarerna. En kvasar är en urtidsform av en galax som i samklang med ett oerhört kraftfullt svart hål i sin mitt sänder ut stora mängder energi över hela det elektromagnetiska spektrat. Den nyupptäckta kvasaren, med det lågmälda namnet J0313-1806, sänder ut en energi motsvarande 1000 gånger mer än en galax i Vintergatans dignitet. 

Det är ett internationellt forskarlag med sin tyngdpunkt i Arizona, USA, som ligger bakom upptäckten. För att observera och bekräfta att det verkligen rör sig om ett objekt av rätt typ har de använt sig av flertalet teleskop för att kunna fånga upp hela spektrat av emission. Inblandad utrustning är bland annat det optiska teleskopet Pan-STARRS på Hawaii och det rymdbaserade teleskopet Wide-field Infrared Survey Explorer (WISE).

Ett svart hål bildas när de mest massiva stjärnorna har använt upp all sitt bränsle och pressas samman under sin egen gravitation. För att sedan ett supermassivt hål ska bildas säger teorin att detta sker genom att många mindre hål slår sig samman. Detta är dock en mycket tidskrävande process som kräver längre tid än de jämförelsevis fåtal hundra miljoner år som det rör sig om i detta fallet. 

– Förekomsten av ett sådant svart hål så tidigt i universums historia utmanar teorierna gällande bildandet av svarta hål. Svarta hål som skapades av de första, massiva stjärnorna skulle inte ha kunnat växa sig så här stora på bara några få hundra miljoner år*, säger Feige Wang, huvudförfattaren till artikeln, i ett mail till populär astronomi.

De allra yngsta kvasarerna spelar alltså en avgörande roll i vår förståelse över hur de första svarta hålen bildades och de förser oss också med ledtrådar om hur de första massiva galaxerna blev till. 

*Översatt från: ”The presence of such a massive black hole so early in the Universe’s history challenges theories of black hole formation. Black holes created by the very first massive stars could not have grown this large in only a few hundred million years.”

Inlägget Det tidigaste supermassiva svarta hålet upptäckt dök först upp på Populär Astronomi.

I november förra året lystes himlen upp av ett ovanligt fenomen när en meteorit for över himlen och nu har man lyckats lokalisera fragment från objektet.

Det var på kvällen den 7 november förra året som många kunde bevittna det kraftiga sken som lyste upp höstmörkret när en rymdsten fann sin väg till Fjärdhundra i Uppland, en händelse som Populär Astronomi skrivit om här. Redan den 22 november gav sökandet efter material resultat då flertalet mindre fragment lokaliserades, men det är först nu som forskarna delar med sig av fynden. Händelsen är nästan unik, då det är första gången på snart 70 år som man hittar bitar från ett observerat meteoritfall.

– Vi behöver inte längre enbart förlita oss på ögonvittnen utan kan nyttja övervakningskameror och det nationella nätverket av meteorkameror för att spåra material, något som denna gång gav resultat, berättar Eric Stempels, astronom vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet, som har jobbat aktivt med sök- och analysarbetet. Han fortsätter:

– Det upphittade materialet består av mycket små fragment, inte mer än några millimeter stora. Dessa flisor hör dessutom inte till kärnan av meteoriten utan kommer från den så kallade smältskorpan. Det är det yttre höljet som bildas när en rymdsten genomgår kraftig upphettning under nedfallet mot jorden.

– Flisorna är också så små att vi bara har kunnat göra en begränsad kemisk analys. Det vi dock kan se är att flisorna består, förutom av järn, av ca 10% nickel, vilket är mycket karakteristiskt för järnmeteoriter. För att sedan ”artbestämma” järnmeteoriten behöver man titta på de olika former av järn-nickellegeringar som finns i meteoriten, och för det saknar vi rätt material i dagsläget.

Men Eric Stempels är hoppfull att de ska kunna få tag på mer material att undersöka:

– Vi kommer fortsätta med sökinsatserna, och hoppas förstås att det hittas mer. Det borde finnas fler stenar därute.

Inlägget Bitar från höstens rymdsten hittade dök först upp på Populär Astronomi.

Multipla stjärnsystem hör inte till de vanligaste och att finna planeter i dem kan vara klurigt. Nyligen lyckades forskare genom ett gediget detektivarbete och kombinerad data från flera olika teleskop bekräfta ännu en exoplanet i ett system med tre stjärnor.

Planeten upptäcktes redan 2009, strax efter att NASA börjat undersöka himlen med hjälp av Keplerteleskopet, men det skulle ta fem år att få planetens faktiska existens bekräftad. Även om det inte är första gången en planet hittas i ett multipelt stjärnsystem så hör det till ovanligheterna. Dels är det enklare att finna planeter runt singelstjärnor, men det kan också bero på att det är svårare för planeter att bildas i multipla system. Det enda man med säkerhet vet är att ju fler stjärnor ett system består av, desto mer instabilt blir det.  

Keplerteleskopets huvudsakliga uppgift var just den att leta efter jordliknande planeter inom sina respektive stjärnors beboeliga zoner och samla in statistik över hur många de kan vara. I fallet med den nu bekräftade planeten kikade Keplerteleskopet i riktning mot stjärnor i stjärnbilderna Svanen och Lyran. Där finns trippelstjärnesystemet KOI-5, bestående av de tre stjärnorna KOI-5 A, KOI-5 B och KOI-5 C på ett avstånd av cirka 1 800 ljusår härifrån. Stjärna A och B cirkulerar runt varandra på runt 30 år, medan den tredje stjärnan, C, som genom gravitation håller samman med de andra två, cirkulerar runt dessa ungefär vart 400:e år.

Ovanligare stjärnsystem
Trippelstjärnesystem uppfattas av forskarna idag som något mindre vanliga än till exempel dubbelstjärnor, men hur många trippelstjärnesystem som finns i vår galax är inte känt. Av de stjärnsystem vi känner till är 10 procent trippla. Ett dylikt system som KOI-5 är exempelvis Alfa Centauri vars tre stjärnor också kallas A, B och C och som Malcolm Fridlund, astronom Chalmers beskriver som följande:

– A är väldigt lik solen, B är en sol-typ stjärna som är lite mindre och kallare än solen och C är en röd dvärgstjärna i en bana runt de andra två och den har en okänd omloppstid som i vart fall är flera hundratusen år. Man letar fortfarande efter planeter runt A- och B-komponenterna och då och då hittar man någon kandidat, men hittills har ingen av dessa bekräftats. 

Idag finns det nämligen bara en handfull bekräftade planeter runt trippelstjärnesystem. Att hitta planeter i system med fler än en stjärna är svårt, framförallt är det svårt att i slutändan verkligen bekräfta planetens existens.

– Detta beror på störningarna som stjärnorna introducerar genom till exempel radialhastighetsändringar som är mycket större än planeternas påverkan på systemet. Det är knepigt redan med två stjärnor och när det blir tre eller flera så blir det mycket knepigt, fortsätter Malcolm Fridlund.

Att bekräfta en planet
Därför är det extra läckert när forskarna börjar ägna sig åt äkta detektivarbete och faktiskt lyckas bekräfta dessa planeter, i det här fallet planeten som fått namnet KOI-5Ab.

Keplerteleskopet, som nu har avvecklats, hittade tidigt KOI-5Ab, men upptäckten lades åt sidan i takt med att allt fler mindre komplicerade planeter också sällade sig till upptäckterna. När Keplerteleskopets tjänstetid var över år 2018 hade forskarna med teleskopets hjälp hittat 2 394 bekräftade exoplaneter och ytterligare 2 366 vars existens fortfarande väntar på att fastslås. Det var också nu forskarna bestämde sig för att titta närmare på den lite märkliga potentiella planeten KOI-5Ab i trippelstjärnesystemet. Svårigheten var att fastslå om planeten var en felaktighet, en glitch från någon av stjärnorna, kanske en fjärde stjärna eller, om det faktiskt var en planet, vilken av stjärnorna den faktiskt cirkulerar kring.

Genom att kombinera och undersöka data från W. M. Keck-observatoriet och Gemini North-teleskopet på Hawaii samt Caltechs Palomar-observatoriet i San Diego kunde forskarna konstatera att KOI-5Ab faktiskt  verkade cirkulera kring en av stjärnorna i systemet. Forskarna använde sig även av NASA:s nya planetjaktsverktyg TESS (Transiting Exoplanet Survey Satellite). TESS letar efter exoplaneter genom att titta på den lilla dipp i ljus en stjärna får när en planet passerar framför den. Forskarna kombinerade också detta med en alternativ teknik som man vid Keck-observatoriet ofta använder för att följa upp upptäckten av eventuella exoplaneter på. Detta genom att man mäter den lilla rörelse en stjärna gör när en planet cirkulerar kring den. Det är nämligen inte bara planeten som påverkas av stjärnans gravitation, även stjärnan påverkas i en mycket liten, men mätbar, skala av planetens gravitation.

Genom att lägga samman slutsatserna från alla dessa mätningar kunde forskarna slutligen fastslå att planeten KOI-5Ab faktiskt existerar och att den rör sig runt systemets huvudstjärna, KOI-5A, som den passerar var femte dag.

Hur bildas dessa planeter?
KOI-5Ab är dessutom troligtvis en gasjätte, liknande Jupiter eller Saturnus i vårt solsystem. Men hur vanligt är det egentligen med planeter i multipla stjärnsystem?

– Det vet vi ju inte riktigt och de flesta exoplanetforskare plockar lågt hängande frukter, alltså planeter som är lättare att påvisa. Det är ju potentiellt viktigt att få en uppfattning om hur ofta planeter bildas runt dubbelstjärnor, trippelstjärnor och mer komplicerade system när man väl hittar dessa och ska bekräfta dem, säger Malcolm Fridlund. Teorin om exakt hur och varför planeter bildas är definitivt ett work in progress, men det har någonting att göra med hur rörelsemängdsmoment försvinner bort från en stjärna som bildas.

Det finns nämligen en enorm mängd energi lagrad i ett interstellärt gasmoln som plötsligt börjar dra ihop sig, troligtvis på grund av någon yttre påverkan. Exempelvis kan gasmolnet träffas av chockvågen från en supernova. Molnet drar då ihop sig och börjar rotera allt snabbare och snabbare och en ansamlingsskiva bildas runt det som ska bli en stjärna.

– Om inte detta hände skulle stjärnan brytas sönder när den når ”breakup speed”. Material i skivan kan då tänkas bilda ytterligare en eller flera stjärnor eller planeter. Det beror förmodligen på hur mycket gas och stoft det finns samt hur mycket rörelsemängdsmoment som är kvar, säger Malcolm Fridlund.

Som exempel kan nämnas vårt eget solsystem där 1 procent av massan finns i alla planeter och 99 procent i solen, men 99 procent av det totala rörelsemängdsmomentet finns i planeterna och bara 1 procent i solen.

Skev omloppsbana
Planeten KOI-5Ab är också speciell eftersom dess omloppsbana är sned i förhållande till hur stjärnorna rör sig i systemet. Planeten ligger som sagt i omloppsbana runt huvudstjärnan A, men inte i linje med omloppsbanan av stjärna B vilket annars vore naturligt om alla de inblandade himlakropparna bildats ur samma gasmoln, att de alltså borde röra sig längs med samma plan. En teori är att planeten tidigt i sitt bildande slungats ur sin bana från stjärna B vilket gjort dess omloppsbana sned och fått den att migrera inåt.

– Planeter och stjärnor i multipla system tenderar att alla ligga i samma banplan, detta på grund av rörelsemängdsmomentets bevarande, förklarar Malcolm Fridlund. I vårt eget solsystem har vi exempelvis problem med att få en satellit att gå vinkelrätt upp ovanför planeternas banplan eftersom våra raketer inte har kraft nog.

Malcolm Fridlund nämner ESA:s sond Ulysses som exempel på detta. Ulysses skulle observera solens polregioner, men fick skickas ut till Jupiter först. Genom att rikta den precis rätt över Jupiters sydpol kunde man vrida satellitens bana 90 grader så att den därefter kom i rätt riktning och passerade över solens nordpol och ett par år senare även över solens sydpol.

– Detta var alltså med en satellit som väger 1000 kilo! Skall man få en hel planet att göra detsamma, ”skeva till” omloppsbanan, behöver man ha en hel planet eller stjärna som passerar nära den förstnämnda planeten och överför moment till den, säger Malcolm Fridlund.

Det kommer helt klart krävas mer efterforskning för att komma till botten med KOI-5Ab:s hemligheter, men hittills har detta var ett ovanligt lyckat detektivarbete i forskningsvärlden. Arbetet har framförallt påvisat hur viktigt det är att kunna kombinera data från rymdbaserade teleskop men också markbaserade.

Källa: 
NASA – Planetery sleuthing finds triple star world

Resultaten av forskningen är ännu inte publicerade i en fackgranskad tidskrift, men presenterades på konferensen237th meeting of the American Astronomical Society som hölls 10 – 15 januari i år. 
Om du vill läsa David Ciardis (chefsforskare vid NASA:s Exoplanet Science Institute) abstract för presentationen, KLICKA HÄR.

Inlägget Astronomiskt detektivarbete bekräftade planet i trippelstjärnesystem dök först upp på Populär Astronomi.

Vår roströda grannplanet Mars får ett gäng nya besökare denna månad. Först ut är Förenade Arabemiraterna vars rymdsond Hope planeras gå in i omloppsbana idag den 9:e februari kl. 16:30 svensk tid — se det live här!

Hope skickades iväg från Jorden den 19:e juli förra året, och blev därmed Förenade Arabemiratens allra första interplanetära rymdsond. Planen för sonden är att kartlägga hela Mars atmosfär och på det viset ge oss en bättre förståelse för vår grannplanets klimat och väder. Projektet ligger därmed vetenskapligt inte så långt ifrån en annan marssond som är på plats sedan hela 18 år tillbaka, nämligen europeiska Mars Express.

— Hope har instrumentering som komplementerar Mars Express, säger Mats Holmström, forskare vid IRF i Kiruna som är ansvarig för det vetenskapliga instrumentet ASPERA-3 ombord på Mars Express.

För ASPERA-3 ligger fokus framförallt på hur solvinden påverkar övre delen av Mars atmosfär, medan en del av Hopes uppgift kommer att vara att studera och kartlägga Mars atmosfärslager. Lyckas Hope komma på plats kan det alltså så småningom finnas möjlighet att pussla fram ny information genom att kombinera data från de två olika sonderna.

— Ju fler mätningar man har från olika platser lär man ju sig mer, plus att det kan bli kompletterande mätningar, förklarar Mats Holmström. Till exempel om man mäter saker nära planeten så vet man inte vad som hänt i solvinden längre bort i rymden, men genom att göra mätningar på flera punkter samtidigt så kan man ju göra intressanta studier av det.

Just nu rusar Hope fram i över 120 000 km/h, och behöver bromsa in rejält, till ”bara” 18 000 km/h för att inte missa planeten helt. Nästan hälften av dess bränsle kommer att behöva användas för att sonden ska komma in i omloppsbana och inte bara susa förbi planeten — inte helt enkelt alltså. Sonden har 50% chans att ta sig in i omloppsbana runt Mars, skriver Dubais regent Mohammed bin Rashid Al Maktoum i ett twittermeddelande.

— Ja, statistiken är dålig just vad det gäller Mars, det är en svår planet att ta sig till, säger Mats Holmström.

Förutom Hope är även den kinesiska Marssonden Tianwen-1 beräknad att ta sig in i omloppsbana imorgon (10:e Februari) och om lite mer än en vecka landar NASA:s Mars 2020 med rovern Perseverence och drönaren Ingenuity ombord. Populär Astronomi har tidigare skrivit om dessa planer här och här.

— Om de här tre klarar sig nu, så skulle det alltså totalt bli åtta Marssonder i omloppsbana och tre på marken, avslutar Mats Holmström.

Hope ankomst till Mars kan ses live på projektets officiella hemsida. Vi håller tummarna för att övergången till omloppsbana går som planerat!

Inlägget Årets första Marssond anländer dök först upp på Populär Astronomi.

Tretton dagar efter att Hope anlände förra veckan är det dags för nästa Mars-sond, NASA:s Perseverance, att nå den röda planeten på torsdag den 18 februari. Perseverance var den tredje sonden att skickas upp under skjutfönstret i juli förra året, efter Förenade Arabemiratens Hope och Kinas Tianwen-1.

Landningen kommer live-sändas och kan följas här och på NASA:s Youtubekanal. Sändningen börjar vid 20:15 svensk tid och landningen beräknas ske vid 21:55.

Perseverance skiljer sig mycket från tidigare Mars-strövare (rover på engelska) enligt Matt Wallace, projektledare för Mars 2020 på NASA:s Jet Propulsion Laboratory.

– Detta är den största strövaren vi har försökt landa på Mars, den väger över ett ton och bär på femtio procent mer vetenskap och nyttolast än Curiosity, berättar han under en presskonferens i januari.

Landningsplatsen för den nya strövaren har valts med stor omsorg. Efter en fem år lång urvalsprocess föll beslutet på kratern Jezero, en 45 kilometer bred krater strax norr om Mars ekvator. Här tror forskare att det en gång i tiden har funnits en stor sjö, vilket gör den till en av de mest ideala platserna att undersöka i jakt på tecken på tidigare liv.

Perseverance har flera uppgifter att utföra under sitt drygt två år långa uppdrag på Mars yta, varav en av dem är att samla in markprover som senare ska kunna plockas upp under framtida uppdrag och skickas tillbaka till jorden. Detta gör Perseverance till den första strövaren att söka efter tecken på tidigare mikrobiellt liv, så kallade biosignaturer, på Mars i syfte att besvara frågan: ”Har det någonsin funnits liv på Mars?”.

– I flera generationer har forskare velat ha prover från Mars att analysera, berättar Lori Glaze, chef för NASA:s planetologiavdelning. Proverna som Apollo-uppdragen förde med sig från månen studeras fortfarande av NASA, mer än femtio år senare. Vi förväntar oss att prover från Mars kommer kunna ge oss ny kunskap i flera decennier framöver.

Undersökningarna i Jezero ska även ge NASA en bättre bild av planetens beboelighet och bidra med viktig information inför framtida mänskliga expeditioner till Mars. Perseverance bär bland annat på experimentet MOXIE som ska producera syre från koldioxiden i Mars tunna atmosfär, en teknik som kan bli mycket viktig när de första människorna ska sätta sin fot på Mars. Syre som produceras från Mars atmosfär kan användas både till andningsluft åt astronauterna och till raketbränsle för hemfärden.

Med på färden till den röda planeten följer även den lilla helikoptern Ingenuity, fäst på Perseverance:s undersida. Perseverance kommer släppa av Ingenuity på Mars yta och därefter dokumentera när helikoptern försöker sig på något som aldrig tidigare gjorts – en flygning på en annan planet.

– Detta är en teknologi som verkligen kommer öppna upp en ny typ av utforskningsmodalitet för oss, på samma sätt som de första strövarna på Mars gjorde för 20 år sedan, förklarar Matt Wallace. 

Perseverance markerar på många sätt starten på en ny era av upptäcktsfärder, en där de första människorna slutligen kommer kunna sätta foten på en annan planet. 

Inlägget Perseverance landar på Mars i jakt på utomjordiskt liv dök först upp på Populär Astronomi.

I december, 2020, fann geologerna Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist det största fragmentet från meteoriten som föll ned över mellersta Sverige månaden innan. Detta presenteras nu i ett pressmeddelande från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Som tidigare skrivits om här på bloggen vittnade många i mellersta Sverige om ett starkt ljussken på himlen natten den 7 november, 2020. Klockan 22.27 föll en bolid ned över landet. En bolid är en meteor som lyser ovanligt starkt när den brinner i jordens atmosfär, ungefär starkare än vad en fullmåne lyser.

Snabbt började jakten efter fragment från stenen som kan ha vägt upp mot nio ton innan inträdet i atmosfären. De första fynden som offentliggjordes var millimeterstora meteoritfragment som hittades den 22 november. Dessa fanns utanför Ådalen, norr om Enköping.

Enträget letande av geologi- och rymdintresserade, både professionella och amatörer, fortsatte. De två Stockholmsbaserade geologerna Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist letade tillsammans i området. Plötsligt en dag i december såg Andreas Forsberg något blänka i mossan ungefär 70 meter från där millimeterfragmenten tidigare hade hittats. Där låg den ungefär 30 centimeter långa och 14 kilogram tunga järnklumpen.

Järnmeteoritens yta är full av fördjupningar som kommer av hur den smalt under inträdet i atmosfären. Det är ett ganska typiskt utseende för järnmeteoriter och det finns många liknande exemplar utomlands i varierande storlekar. Detta är däremot det första exemplet på en nyfunnen järnmeteorit i Sverige

– Det är ett unikt naturföremål som Andreas och Anders har hittat. Den är i mycket gott skick, järnmeteoriter rostar långsamt sönder i naturen, säger Dan Holtstam, 1:e intendent och samlingsansvarig på Naturhistoriska riksmuseet, i deras pressmeddelande.

Det är ovanligt att en meteorit både observeras och hittas så snart i Sverige. Fragmenten är de första meteoritfynden på 66 år. Järnmeteoriten har fått arbetsnamnet Ådalenmeteoriten då meteoriter vanligtvis namnges efter fyndplatsen.

Under ett års tid kommer fyndet huseras hos Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm där den ska analyseras och namnges. Förhoppningen är att den kommer hamna i utställningen när pandemin väl är över.

Fler men mindre bitar lär finnas berättar astronomen Eric Stempels från Uppsalas universitet i pressmeddelandet.

– Eftersom vi nu vet att det handlar om en järnmeteorit går det att finjustera simuleringarna av meteoritfallet. Det är mycket sannolikt att meteoriten som nu har hittats är det största existerande stycket efter den ursprungligen cirka nio ton tunga rymdstenen. Några mindre bitar finns troligen kvar i området, säger Eric Stempels.

Inlägget Höstens meteorit är funnen! dök först upp på Populär Astronomi.

För fjärde gången sedan grundandet 1975 söker Europiska rymdorganisationen ESA nya astronauter. Senast var 2008 och gången innan dess 1991 då Sveriges Christer Fuglesang var en av de sökande som valdes ut. Är det din tur nu?

ESA:s aktuella rekryteringsomgång siktar på att anställa mellan fyra och sex nya astronauter för resor till Internationella rymdstationen ISS och kommande flygningar till månen. Utöver det vill man anställa runt tjugo ytterligare sökanden som projektastronauter till en ”astronautreserv”. Projektastronauterna genomgår samma urvalsprocess som de fastanställda astronauterna och ska bedömas vara lika kvalificerade för rymdresor.

Projektastronauterna blir inte heltidsanställda av ESA men kommer att vara tillgängliga för kortare projekt och enstaka rymdturer. Det kan till exempel vara rymdresor till ISS som drivs på initiativ av enskilda medlemsländer, en relativt ny typ av rymduppdrag som har blivit möjliga i och med att företag som SpaceX och Boeing börjat sälja platser i sina rymdfarkoster.

Speciellt för årets rekrytering är fokus på att uppnå större mångfald i organisationen. Dels uppmanar och uppmuntrar ESA kvinnor att ansöka, dels lanseras det helt nya programmet Parastronaut. Programmet syftar till att möjliggöra astronautyrket för de som är kvalificerade psykologiskt, kognitivt, tekniskt och yrkesmässigt men som har en fysisk funktionsvariation.

Inför den första rekryteringen till Parastronaut-programmet är ansökan öppen för människor med amputerade underben, benlängdsskillnad eller kortväxthet (under 130 centimeter). Parastronauterna kommer att arbeta med utvärderingar och tester av vilka anpassningar som behövs för kommande rymdfärder.  Det är alltså inte säkert om eller när programmet kommer att resultera i en rymdresa för någon med funktionsvariation men förhoppningsvis leder arbetet till en mer inkluderande rymdsektor öppen för fler kompetenta individer.

Vägen till att få drömjobbet som astronaut är lång och krävande. Till att börja med finns ett antal formella krav. Den som söker måste vara medborgare i någon av ESA:s medlemsstater. Personen ska också vara högutbildad med en masterexamen inom naturvetenskap, teknik, matematik eller datavetenskap, alternativt ha en examen som testpilot och/eller testingenjör från en officiell testpilotskola. Dessutom krävs tre års yrkeserfarenhet efter examen. Den som skickar en godkänd ansökan blir sedan kallad till en urvalsprocess med flertaliga tester utifrån psykologiska, fysiska och medicinska utvärderingar och djupintervjuer. Allt det här tar lång tid och det beräknas dröja ända till oktober 2022 innan ESA kan meddela vilka som blir anställda som nya astronauter.

Vad gör egentligen en astronaut? ESA beskriver yrket som ”en person som är utbildad för att arbeta som en professionell besättningsmedlem under en rymdfärd bortom jordens atmosfär och att utföra uppgifter relaterade till rymdutforskning.”

Utöver det arbete som är direkt kopplat till rymdfärder får astronauterna också arbeta från jorden med utbildningar och träning, assistera kollegor i rymden och kontrollera och övervaka pågående rymdprojekt. Som utövare av ”universums häftigaste jobb” fungerar de också som ambassadörer för rymdutforskning i allmänhet och sin egen rymdorganisation i synnerhet. En betydande del av arbetet som astronaut innebär därför att delta i olika rymdrelaterade evenemang och möten, svara på intervjuer, hålla föreläsningar och vara aktiva i sociala medier.

Är du sugen på att ansöka? Läs mer på ESA:s sida med all information om astronautrekryteringen. Ansökningsperioden sträcker sig mellan 31 mars och 28 maj 2021.

Inlägget ESA söker nya astronauter dök först upp på Populär Astronomi.

I en nyligen publicerad studie presenteras observationer från jätteteleskopet Very Large Telescope av vår närmsta granne utanför solsystemet, Alfa Centauri. Ny teknik kombinerat med det ”korta” avståndet gör det möjligt för astronomerna att skåda rakt in i de inre delarna av möjliga planetsystem kring stjärnorna i systemet. Det syns något i bilderna men det är oklart om det är en artefakt från teleskopet eller något reellt.

Observationerna har gjorts av ett stort lag astronomer, ledda av Kevin Wagner vid institutionen för astronomi och Steward-observatoriet på Univeristy of Arizona i USA, och inom initiativet NEAR (”New Earths in the Alpha Cen Region” som ungefär betyder ”nya jordar i Alfa Centauri-regionen”). De nyttjar jätteteleskopen VLT (Very large Telescope) som står i Chile, och det nya mätinstrumentet VISIR (”VLT Imager and Spectrometer for mid-Infrared” som betyder ”VLT:s kamera och spektrometer för infrarött ljus”) för ett leta efter planeter i Alfa Centauris beboeliga zoner. Observatoriet VLT består av fyra stycken teleskop med en spegel på 8,2 meter i diameter vardera, samt fyra stycken mindre hjälpteleskop. Både NEAR och VISIR har skrivits om tidigare på Populär Astronomi.

Alfa Centauri är ett känt system. Astronomer har länge letat efter planeter kring stjärnorna i systemet och 2016 hittades en planet runt systemets minsta stjärnan, Proxima Centauri. Frågan var om den är beboelig eller ej men Proxima är en röd dvärgstjärna och känd för starka utbrott som kan sätta käppar i hjulen för sådana möjligheter. Alfa Centauri består alltså egentligen av tre stycken stjärnor, Alfa Centauri A som är en solliknande stjärna, Alfa Centauri B som är aningen svalare och mindre än solen, samt Proxima Centauri som är en röd dvärgstjärna och är den stjärna som faktiskt är närmst solsystemet. Avståndet till alla stjärnor i systemet ligger på runt 4,3 ljusår.

Den beboeliga zonen är det område runt en stjärna där en jordliknande planet (jordlik storlek och atmosfär) blir varm nog för att ha flytande vatten på sin yta. Hur stort området är beror bland annat på hur varm stjärnan som den ligger runt är. Solens beboeliga zon finns ungefär mellan avstånden 0,9 och 1,5 astronomiska enheter från solen (en astronomisk enhet är jordens medelavstånd till solen). Eftersom Alfa Centauris två huvudstjärnor är så pass lika solen så innebär det att stjärnornas beboeliga zoner är ungefär lika stora som solens, det vill säga runt en astronomisk enhet. Med den kunskapen och att stjärnorna ligger nästan 4,3 ljusår bort så kan man räkna ut att deras beboeliga zoner upptar en vinkel på drygt en bågsekund i ett teleskop! En bågsekund är, i sin tur, ungefär en 3600-del av en grad. Det är en rätt liten vinkel men för moderna teleskop är detta, och mindre, vanliga upplösningar.

Kruxet med att se exoplaneter (extrasolära planeter, planeter kring en annan stjärna än solen) i en beboelig zon är bara att en stjärna lyser fruktansvärt starkt och en planet är fruktansvärt liten och mörk i jämförelse. Vill man fotografera en planet så nära en stjärna som inom en bågsekund så kommer hela bilden bli överexponerad av det starka stjärnljuset. Det blir som att fotografera ett sandkorn som ligger på en bils strålkastare med helljuset på. Det går att lösa detta men faktum är att de få exoplaneter som har fångats på bild än så länge alltid har varit planeter som är större än Jupiter och som ligger väldigt långt från sina stjärnor i väldigt unga planetsystem. I unga planetsystem är planeter varmare och de är därför också lättare att se i ett teleskop som ser infrarött ljus (värmestrålning).

Det finns två trick som går hand i hand för ett se exoplaneter i närheten av en stjärna. Det ena är att observera i infrarött ljus då solliknande stjärnor lyser svagare i det ljuset än i synligt ljus, samtidigt som exoplaneter (speciellt de som ligger inom beboeliga zoner) lyser som starkast i infrarött ljus. Det andra är att man försöker släcka ut ljuset från stjärnan med hjälp av interferens. I infrarött ljus är det på det viset lättare att släcka ut en stjärna än i synligt ljus och det nya mätinstrumentet VISIR på VLT är byggt för att kunna göra detta.

Sammanlagt observerades stjärnorna Alfa Centauri A och B med VLT i 100 timmar utspritt under 19 nätter mellan 23 maj och 11 juni 2019. Data från 77 av de observerade timmarna var användbara och resterande hade problem med väder och mätinstrument. Den långa exponeringstiden gör att de når en noggrannhet som gör en exoplanet av minst Saturnus storlek synlig i Alfa Centauri A:s beboeliga zon, samt en exoplanet av minst Jupiters storlek synlig i Alfa Centauri B:s beboeliga zon. Dessutom skulle en exoplanet av minst Neptunus storlek kunna vara synlig i Alfa Centauri A:s beboeliga zon om den är ovanligt varm. Detta kanske inte låter imponerande men det är första gången någonsin ett teleskop har lyckats nå den noggrannhet som krävs för att kunna se exoplaneter av dessa storlekar såpass nära sina stjärnor!

Nu är det så att det syns en värmekälla i Alfa Centauri A:s beboeliga zon men här behövs väldigt stora brasklappar mot att dra för stora växlar. Det finns många möjliga förklaringar till en sådan källa, varav ett riktigt objekt runt Alfa Centauri A är en.

En möjlighet är att det är ett objekt långt bortom Alfa Centauri som råkade ligga på siktlinjen med stjärnorna, till exempel en väldigt avlägsen galax. Avlägsna galaxer syns nämligen också bra i infrarött ljus. Detta kan de dock säkert säga inte är fallet tack vare tidigare observationer.

En annan möjlighet är att det är ett systematiskt fel från själva teleskopet och dess instrumentering. Signalen de har fått in är alltså inte stark nog för att utesluta sådana felkällor. Nu har de inte kunnat hitta något systematiskt fel som skulle kunna ge upphov till en sådan signal, men de kan inte heller utesluta detta.

Är det ett riktigt objekt runt Alfa Centauri A så finns det två spännande möjligheter. Antingen är det en exoplanet, eller stoft från kometer och asteroider kring stjärnan.

Stoftmoln runt stjärnor är vanliga. Runt solen finns det ett som kallas för det Zodiakala molnet och sträcker sig ungefär från asteroidbältet inåt mot solen. Stoftet kommer från att asteroider krockar och smular sönder varandra till små sandkorn, och från svansar från kometer. Sådant stoft har astronomer sett runt andra stjärnor, men runt Alfa Centauri har bara möjliga övre gränser blivit satta. Om värmestrålningen som syns här vore från sådant stoft skulle det motsvaras av runt 60 gånger mer stoft än i solsystemets egna Zodiakala moln. Detta är ovanligt mycket för en stjärna av Alfa Centauri A:s storlek och ålder, men det finns andra stjärnor som har flera hundra gånger mer stoft kring sig än solen.

Är det en exoplanet så motsvaras dess storlek av något mellan Neptunus och Saturnus. Exoplaneten borde ligga ungefär 1,1 astronomiska enheter från Alfa Centauri A, det vill säga ganska djupt inne i dess beboeliga zon. En detalj som talar för detta är just att källan är avlång och utdragen, såsom en exoplanet på det avståndet skulle kunna bli i en bild som tagit 19 nätter att fånga. Dock så har tidigare observationer av Alfa Centauri samtidigt uteslutit exoplaneter som är tyngre än 53 gånger jordens massa (som jämförelse väger Saturnus ungefär lika mycket som 95 stycken jordar).

Det viktiga är att poängtera att detta inte är en bekräftad detektion. Det studien visar är att det är möjligt att direkt se större exoplaneter i närheten av sin stjärna med denna nya teknik och såvida stjärnan inte ligger för långt bort.

En legitim fråga här är; ”varför är en exoplanet kring Alfa Centauri så spännande jämfört med de fler än 4300 exoplaneterna som redan upptäckts runt andra stjärnor?” Just att Alfa Centauri ligger så nära gör systemet spännande. Det gör det möjligt att ta bilder av ett planetsystem här och att göra djupa detaljstudier av planeter, om de finns här. Ett exempel är att mäta vad som finns inom möjliga planeters atmosfärer. Sådana detaljerade studier är möjliga men svåra att göra hos mer avlägsna planetsystem. Sedan finns såklart den spännande möjligheten att i framtiden skicka dit små sonder med hjälp av solsegel såsom Breakthrough Starshot föreslår.

Inlägget Nya rön i jakten på planeter vid Alfa Centauri dök först upp på Populär Astronomi.

Resterna efter en gammal supernova i Vintergatans utkant kan bidra till ny kunskap om hur vår galax utvecklats. Den tidigare okända supernovaresten, kallad Hoinga, upptäcktes med hjälp av det ryska rymdobservatoriet Spektr-RG, som sedan 2019 kartlägger hela himlen i röntgenstrålning.

De flesta stjärnor dör en stilla död, men ett fåtal slutar sina dagar i en våldsam explosion som kallas supernova. En supernova sliter sönder stjärnan och explosionen slungar ut material vid farter på flera tusen kilometer per sekund. Genom explosionen sprids nyalstrade tunga grundämnen, t.ex. järn, i den omgivande rymden och supernovan bidrar på detta sätt med både energi och material till bildandet av nya stjärnor. En supernova kan under några veckor lysa starkt som en hel galax, men det utslungade materialet skingras snabbt i rymden och redan efter några år har en supernovarest börjat bildas.

Under sin expansion stöter supernovamaterialet samman med omgivande gas i rymden. En chock som då uppstår hettar upp supernovamaterialet så att det sänder ut röntgenstrålning. Den allt glesare bubblan av supernovamaterial når med tiden ansenlig storlek: Supernovan som kinesiska astronomer såg 1054 i stjärnbilden Oxen är numera en supernovarest som mäter ca 10 ljusår i genomskärning.

Var är resten av resterna?

En supernova inträffar i Vintergatan ungefär en gång per sekel. En supernovarest går att urskilja i drygt 100 000 år, innan dess täthet blir så låg att den inte går att skilja från omgivande interstellär gas. Alltså borde vi kunna hitta över 1000 supernovarester i Vintergatan, men endast ca 300 st har hittills upptäckts. Detta beror på metoderna som används vid letandet. Röntgenstrålning hindras effektivt av gasen och stoftet i Vintergatan, men många supernovarester strålar även i radioområdet. Radiovågor hindras inte lika lätt som röntgenstrålning och detta utnyttjas vid sökandet efter supernovarester.

Radioteleskopen riktas då oftast mot vintergatsbandet, där flest stjärnor finns och därmed flest supernovor inträffat. Alltså är risken stor att supernovarester på andra delar av himlen lämnas oupptäckta. Supernovarester med alltför svag skenbar styrka i radiostrålning, eller med för liten skenbar storlek på himlavalvet, löper också risk att förbli oupptäckta.

Observationerna med röntgeninstrumenten på Spektr-RG kan fånga upp en del supernovarester som radioastronomerna missar. Ökad kunskap om supernovaresternas fördelning i Vintergatan kan ge en klarare bild av galaxens historia, bl.a. genom jämförelser med hur supernovaresterna i våra närmaste granngalaxer är fördelade.

En karta ritad i långsamma svep

Vi rapporterade 2019 om uppskjutningen av Spektr-RG, ett ryskt rymdobservatorium utrustat med ett ryskt och ett tyskt röntgeninstrument. Spektr-RG kretsar ungefär 1,5 miljoner km utanför jordbanan, i en egen bana runt solen. Observatoriet roterar ett varv på ca 4 timmar och genom denna långsamma rörelse sveper instrumenten ombord systematiskt över himlavalvet.

Det ryska instrumentet Mikhail Pavlinsky ART-XC fångar upp röntgenstrålning vid våglängder runt 1 ångström, med energier ungefär som vid tandläkarröntgen. Det tyska eROSITA är känsligt för längre våglängder, runt 10 ångström, alltså för röntgenstrålning med lägre energier. Båda instrumenten fungerar bra och nästan varje vecka kommer bulletiner via The Astronomer’s Telegram där förändringar på röntgenhimlen meddelas. Pulsarer, röntgendubbelstjärnor och tidvattensönderslitningar finns bland de energirika röntgenkällor som studeras med Spektr-RG.

I juni 2020 publicerades dessutom en praktfull karta över röntgenhimlen, baserad på observationer med eROSITA. Denna karta har en oöverträffad upplösning och visar svagare objekt på himlen än någon tidigare röntgenkarta. Hälften av röntgenkällorna på kartan var tidigare okända.

Bubbla med smeknamn från Tyskland

På den nya röntgenkartan har astronomen Werner Becker i tyska Garching letat efter tidigare okända supernovarester. I en ny artikel, antagen för publicering i Astronomy & Astrophysics, presenteras ett fynd: En rest som fått katalognamnet G249.5+24.5 och smeknamnet Hoinga, efter det latinska namnet på Beckers hemstad Bad Hönningen i Tyskland. Ett pressmeddelande finns här.

Hoinga utmärks bland annat genom sitt läge i Vintergatan. Katalognamnet G249.5+24.5 pekar på positionen 249,5 graders galaktisk longitud och +24,5 graders galaktisk latitud, där en del av stjärnbilden Vattenormen syns på himlen. Riktningen rakt bort från Vintergatans centrum har longitud 180 grader och på sina 249,5 grader ligger alltså Hoinga i den yttre, mindre stjärntäta delen av galaxen. Mellan 213 och 260 graders longitud har ingen supernovarest bekräftats förut. Hoingas latitud är också märkvärdig. Tidigare var bara 3 bekräftade supernovarester kända på latituder större än 10 grader, alltså på mer än 10 graders avstånd från Vintergatans plan. Bredare än så letar i regel inte radioastronomer på jakt efter supernovarester, eftersom få rester förväntas ligga så långt ut.

När Beckers grupp upptäckt Hoinga i röntgen kunde de sedan spåra supernovaresten även i arkivdata från olika radioteleskop. Radioastronomerna hade helt enkelt missat detta svaga och utbredda objekt på himlen. Även i arkivdata från 1990 efter röntgenobservatoriet ROSAT kunde man nu identifiera supernovaresten. Dess storlek och läge på himlen har bidragit till att Hoinga inte hittats förrän nu.

Ett minne från istidens himmel

På himlavalvet sammanfaller Hoinga med ett knappt dussin punktformiga röntgenkällor, som verkar vara avlägsna galaxer eller stjärnor i Vintergatan. Någon pulsar har inte hittats i riktning mot Hoinga, vilket pekar på att det inte var en superjättestjärna som exploderade. Antagligen var det en supernova av typ Ia (där en vit dvärg är inblandad) som small av.

I bilderna från eROSITA ser Hoinga ut som en ojämn bubbla. Röntgenstrålningen är ganska diffus och verkar främst komma inifrån supernovaresten. Hoinga ligger i en oväntad riktning i Vintergatan, men är inte särskilt avlägsen. Becker och hans grupp uppskattar dess avstånd till mellan 1500 och 4000 ljusår, alltså närmare än t.ex. Krabbnebulosan. På himlavalvet har Hoinga en imponerande storlek, ca 4 graders diameter, alltså en skenbar diameter över 8 gånger månens.

Hoingas storlek och antaganden om dess expansionfart antyder att explosionen skedde för (i storleksordningen) 10 000 år sedan. Någon gång under senaste istiden bör själva supernovan alltså ha tindrat på natthimlen.

Ytterligare sju kompletta genomgångar av himlen väntas med eROSITA och kan avslöja fler supernovarester bortom allfarvägarna. Dessutom letar radioastronomerna vidare. Projektet GLOSTAR (”A Global View of Star Formation in the Milky Way”) använder radioteleskopen inom Very Large Array i New Mexico, USA. I en studie ledd av doktoranden Rohit Dokara i tyska Bonn har denna grupp nyligen presenterat 80 nyupptäckta kandidater till supernovarester. Varje nyupptäckt sådan ger en nyckel till mer kunskap om hur vår hemgalax utvecklats. Troligen har Hoinga sällskap i glesbygden.

Inlägget Supernovarest i Vintergatans glesbygd visar vägen till galaxens historia dök först upp på Populär Astronomi.

”Superrymdåret” 2019 var året då det var jubileum både för månlandningen (50 år), internationella astronomiska unionen IAU (100 år) samt för Svenska astronomiska sällskapet, även där otroliga 100 år. Med idéhistoriken Johan Kärnfelt i spetsen drevs bloggen ”100 astronomiska”, tillsammans med sekreterare och dåvarande ordförande för Svenska astronomiska sällskapet, Dan Kiselman respektive Jesper Sollerman. Målet var att lyfta 100 guldkorn från de senaste 100 åren av svensk astronomihistoria.

Nu har den gedigna bloggen med hela 36 författare blivit bok, där varje inlägg har blivit ett kapitel för sig. Det är en 336 sidor lång historia som vi på Populär Astronomi ändå får säga att vi tycker gör sig väldigt bra i bokformat.

Inför uppstarten av bloggen pratade vi med Johan Kärnfelt om vilka förväntningar han hade redan då. Nu har vi varit i kontakt igen, för att summera både bloggen, boken och vad som enligt Johan Kärnfelt varit ”det mest galna projekt” han någonsin gjort.

– Vi publicerade två, kanske tre inlägg per vecka i ett år. Det skickades säkert tusentals mail fram och tillbaka till författarna för att få allt att gå ihop, berättar Johan Kärnfelt. 

Att göra bok av blogg har visat sig inte vara helt lätt utan har krävts en hel del arbete, i att både göra ett omfattande index och skriva ut de länkar där vi  läsare finner videoklipp, radioinslag och referenser.

– Bland annat har vi skrivit ut länken till videoklippet från Saltsjöbaden där många svenska astronomer som faktiskt nämns i bloggen figurerar, vilket jag tycker är jättehäftigt, fortsätter Johan Kärnfelt, som håller många av inläggen varmt om hjärtat, framförallt de lite mer personliga.

Att bloggen skulle bli bok visste Johan Kärnfelt redan tidigt i projektet och nämner det flyktiga tillstånd som internet kan befinna sig i:
– Bloggen kommer få ligga kvar, vem vet hur WordPress ser ut om 10 år? säger Johan Kärnfelt och fortsätter, medan han glatt visar upp boken över zoom:
– Den här boken kommer finnas kvar en bra tid. 

Här landar alltså projektet vars idé kläcktes någon gång år 2018 över en öl på en krog i Göteborg, färdigpaketerad som bok och Johan Kärnfelt, Dan Kiselman och Jesper Sollerman kan med en nöjdhet klappa sig på axlarna över ett gediget redaktörsarbete. 

Boken Universum på glänt: Hundra år av svensk astronomi, går att köpa via förlaget Vulkan här.

Inlägget Bloggen 100 astronomiska nu som bok! dök först upp på Populär Astronomi.

För snart två år sedan kunde den allra första bilden av ett svart hål presenteras. Den spektakulära ringliknande strukturen markerade det första direkta visuella beviset för existensen av svarta hål och blev snabbt en världsnyhet. Nu har ytterligare en bild släppts på det supermassiva svarta hålet i centrum av galaxen M87, och den här gången kan vi se det massiva objektet i polariserat ljus.

Det svarta hålet som fångades på bild av Event Horizon Telescope-teamet ligger 55 miljoner ljusår från jorden. Nya analyser av den insamlade datan visar att en stor del av ljuset är polariserat, något som indikerar förekomsten av magnetfält. Det är första gången forskare kunnat mäta polarisation så nära ett svart hål, och de nya resultaten hjälper oss att förstå fysiken bakom bilden som publicerades 2019. Michael Lindqvist, astronom vid Onsala rymdobservatorium, förklarar det spektakulära med bilden som nu släpps:

– De nya resultaten kan ge ledtrådar om hur stor roll magnetfältet har i skapandet av jetstrålar, och en bättre fysikalisk förståelse för vad som händer nära det svarta hålet.

De energirika jetstrålar som härstammar från centrum av M87 utgör en av galaxens största gåtor. Det svarta hålet fångar in den övervägande mängden materia, men en del partiklar kastas ut i rymden igen i form av jetstrålar som kan sträcka sig över områden större än galaxen själv. Studier av den polariserade strålningen kan ge kunskap om hur de magnetiska fältlinjerna fördelar sig vid det svarta hålets rand, vilket i sin tur kan bidra till vår förståelse för hur dessa jetstrålar bildas och hur materia beter sig i närheten av svarta hål. Med hjälp av de nya resultaten kan de här effekterna för första gången studeras närmare, och observationerna tycks stämmer överens med teoretiska modeller som beskriver het och starkt joniserad gas:

– Våra observationer indikerar att magnetfält vid svarta hål är tillräckligt starka för att hålla tillbaka het gas så att den kan motstå den starka gravitationskraften. Det är bara gas som sipprar igenom fältet som kan röra sig inåt mot händelsehorisonten, säger Jason Dexter, biträdande professor vid University of Colorado Boulder, USA i ett pressmeddelande.

Event Horizon Telescope, EHT, består av åtta sammankopplade radioteleskop utspridda över världen. Forskningen, som nyligen publicerades i tidskriften Astrophysical Journal Letters, är ett resultat av samarbete mellan hundratals forskare över hela världen. Extra spännande för oss i norr är att Sverige har haft en betydande del i forskningsprojektet. Michael Lindqvist berättar mer:

– I Onsala har vi sedan 1960-talet varit delaktiga i utvecklingen av den teknik som kallas långbasinterferometri (VLBI) som nu används av EHT. Onsala rymdobservatorium är en av tre partners som driver APEX, ett av teleskopen i EHT-nätverket, och vi har under flera år arbetat tillsammans med våra partners med att bygga upp VLBI-kapaciteten på APEX.

Atacama Pathfinder Experiment (APEX) ligger i Chile och har varit särskilt betydande för kalibreringen av den nya bilden. Onsalaobservatoriet har även bidragit till beräkning och kalibrering för instrumentpolarisationen som uppstår i Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), något som ESOpoängterar varit avgörande för de nya slutsatserna.

Vid Onsalaobservatoriet är man redo att fortsätta arbetet på det spännande forskningsområdet, och forskarna förväntar sig att framtida observationer med EHT kommer att ge en ännu tydligare bild av magnetfältets struktur vid det svarta hålet. Lindqvist berättar att det inte råder någon brist på framtidsplaner även på kort sikt:

– Vi planerar att göra ytterligare mätningar redan under 2021, säger han.

Läs mer i ESO:s pressmeddelande och på eventhorizontelescope.org.  

Inlägget Ny bild på det svarta hålet i M87 avslöjar det magnetiska fältet dök först upp på Populär Astronomi.

Minns du Oumuamua, den interstellära kometen som passerade genom solsystemet 2017? Nu har det hänt igen. I augusti 2019 upptäckte den krimeanske amatörastronomen Gennadiy Borisov vad han först trodde var en vanlig komet, men som snart visade sig vara något mycket intressantare. Kometens bana avslöjade snart att den precis som Oumuamua var av mer avlägset ursprung. Som en följd av detta går den numera under beteckningen 2I/Borisov, där I:et står för interstellär och 2:an för att det är det andra objektet vi upptäckt i denna kategori.

Nya forskningsresultat visar nu att kometen är mer intressant än vad man först trodde. Den brittiska astronomen Stefano Bagnulo vid Armagh-observatoriet, har lett ett team som med hjälp av ett instrument på Very Large Telescope (VLT, Chile), studerat polarisationen av solljus som passerat genom kometens koma. Det visade sig då att kometens egenskaper skiljer sig markant från solsystemskometer, vilka badats i solvinden under årmiljoner och som dessutom kanske passerat nära solen många gånger. Detta tolkar forskarna som att 2I/Borisov aldrig varit i närkontakt med en stjärna innan den nu råkade passera genom vårt solsystem. Den är därför extremt välbevarad, en rest av det ursprungliga material som en gång byggde upp solsystemen.

2I/Borisov jämförs också med Hale-Bopp (C/1995 O1), kometen som många minns från 1997. Hale-Bopp är förstås en solsystemskomet, men studier visade att den härstammade från solsystemets ytterområden, och att den precis som 2I/Borisov var i princip opåverkad av solvinden. Genom jämförelser mellan de två kometernas egenskaper, kan man konstatera att de är påfallande lika i kemisk komposition. Det betyder i sin tur att det material som en gång formade olika solsystem är i grunden detsamma.

Avslutningsvis kan det tilläggas att vi inte vet varifrån 2I/Borisov kom. Den kom in i solsystemet nästan vinkelrätt mot vårt banplan, och dess bana avslöjar att den härstammar från den galaktiska disken, snarare än från dess halo, men mer kan man inte säga. Nu är den, märkt av solvinden, på väg ut ur solsystemet i riktning mot stjärnbilden Triangeln.  

Inlägget Interstellärt besök dök först upp på Populär Astronomi.

Denna vecka pågår Vetenskapsfestivalen med livesända föredrag och diskussioner om all möljig slags vetenskap. Festivalen är gratis och öppen för alla och i år även helt digital. Det spelar alltså ingen roll var du befinner dig – det är bara att öppna närmsta webläsare för att ta del av vetenskap från Sverige och resten av världen. På Populär Astronomi är vi lite extra intresserade av lördagen den 17:e april, då det finns flera spännande astronomipunkter på programmet. Här har vi samlat länkarna för att kunna ta del av alla astronomihändelser på Vetenskapsfestivalen:

”SKA: World’s Largest Radio Telescope”

Tid: Lördag 17 april 16:00

Vi får en introduktion till världens största radioteleskop SKA – Square Kilometre Array och får ta del av en diskussion om vilka vetenskapliga frågor som detta nya instrument kommer att adressera och besvara. På engelska.

Medverkande: Holly Andrews, Chalmers, Carmen Toribio, Onsala Rymdobservatorium / Chalmers, Tobia Carozzi, Chalmers, Miora Andriantsaralaza, Uppsala University, Erik Zackrisson, Uppsala University

”Physics at the End of the Universe”

Tid: Lördag 17 april 17:00

Teoretiska astrofysikern Koch superstjärnan Katie Mack tar oss med på en resa hela vägen till slutet av vårt universum. På engelska.

Medverkande: Katie Mack, North Carolina State University

”Astronomy on Tap”

Tid: Lördag 17 april 18:20

Häng med till kosmiska stoftmoln där stjärnbildningens hemligheter avslöjas och vidare till pulsarernas fantastiska värld. På engelska.

Medverkande: Rubén Fedriani, Chalmers, Jason Hessels, ASTRON/Univ. of Amsterdam

Inlägget Universums slut, radioteleskop och stjärnors liv och död på Vetenskapsfestivalen dök först upp på Populär Astronomi.

Den 25 april var det dags för marshelikoptern Ingenuitys tredje flygning och den levererade vad forskarna hoppats på. ”Det var ingenting mindre än fantastiskt,” säger Dave Lavery, en av ledarna inom projektet, i ett pressmeddelande från NASA. 

Det har gått 117 år sedan bröderna Wright tog den allra första flygturen på jorden och nu har samma steg tagits på vår grannplanet. Det var måndagen den 19 april i år som den solkraftsdrivna lilla farkosten lyfte från mars yta och tog sig upp till 3 meters höjd, där den stannade en halv minut innan den säkert kunde återvända till marken. Tre dagar senare var det dags igen och nu varade flygturen närmare minuten och innehöll nya utmaningar med längre flygtid, högre höjder och sidorörelser. Ytterligare några dagar senare, den 25 april, var det så dags för den tredje turen då helikoptern verkligen skulle få bekänna färg. Den klarade sig galant under den längre flygturen på 50 meter och kom upp i en hastighet på 2 m/s utan att mista sin navigationsfunktion. Farkostens navigering är sammankopplad med analys av kontinuerliga fotografier från marken, något som försvåras med högre hastigheter. Under denna tredje flygning tänjde man på gränserna för hastigheten, men Ingenuity löste uppgiften utan problem.

Ovan syns Ingenuity med sina kolfiberblad i rörelse. Videon filmades den 8:e april i år av Mastcam-Z instrumentet som finns ombord på NASAs Perseverance Mars Rover. Video: NASA

Farkosten bär inte på några vetenskapliga instrument utan dess syfte är att undersöka om framtida uppdrag kan gynnas av en flygande farkost som komplement till de markburna. Den kan inte flygas live på grund av fördröjningen som det stora avståndet till mars innebär. Det är istället förprogrammerade instruktioner som styr helikoptern, vilket hittills har fungerat friktionsfritt. 

För att länka samman denna händelse med bröderna Wrights sensationella första flygtur på jorden har man valt att kalla det allra första flygfältet på vår grannplanet för Wright Brothers Field. Det är dock inte bara brödernas namn man inspirerats av utan de följer även samma taktik som de hade; det vill säga att inte nöja sig med en inledande framgång utan att se framåt mot projektets utvecklingspotential. 

Inlägget Tredje gången gillt för marshelikoptern Ingenuity dök först upp på Populär Astronomi.