Idag invigs ett nytt objekt i världens största skalenliga modell av solsystemet, Sweden Solar System, där Globen i Stockholm representerar solen. Det är Uddevalla som får en himlakroppsmodell i form av Varda och dess måne Ilmarë, som båda befinner sig i det kalla Kuiperbältet utanför den yttersta planeten Neptunus i solsystemet. 

Varda är en sten- och iskropp på ungefär 800 kilometer i diameter, vilket motsvarar halva Sveriges längd från norr till söder. Det betyder att den är ett jämförelsevis ganska stort transnepunskt objekt, och möjligen är den till och med en dvärgplanet. Med ett närmsta avstånd till solen av 40 astronomiska enheter, alltså 40 gånger avståndet mellan jorden och solen, och ett längsta avstånd på 53 astronomiska enheter är banan elliptisk och den hinner befinna sig både innanför och utanför dvärgplaneten Plutos bana under ett varv.

Bakom modellen av Varda står inredningsarkitekten Julia Niklasson, som under Astronomins dag och natt 2017 vann tävlingen om att skapa ett nytt objekt som skulle ansluta till de 25 då existerande modellerna i Sweden Solar System. Förslaget utseddes till vinnare av den dåvarande redaktionen för Populär Astronomi, tillsammans med initiativtagarna till Swedish Solar System, Gösta Gahm och Nils Brenning. Julia är själv ursprungligen från Uddevalla och ville därför göra ett objekt som knöt an till hemstaden. Hennes Varda är dessutom i Bohusgranit, ett lokalt material, och för det inte helt enkla arbetet att göra en rund himlakroppsmodell av sten har hon samarbetat med bildhuggaren Aiman Esper, som är verksam i Uddevalla. Under dagens invigning på Bohusläns museum i Uddevalla finns Julia på plats för att berätta om utformningen av modellen. Det bjuds också bland annat på rymdig familjemusik och inte minst stjärnskådning med Astronomisk Ungdom under kvällen.

Här kan du se programmet för invigningen 4 september.

Omslagsbilden överst är gjord speciellt för invigningen av Varda, av Filip Cizek.

Inlägget Varda i Sweden Solar System invigs dök först upp på Populär Astronomi.

Björndjuren som kraschlandade på månen 2019 överlevde troligtvis inte kraschen, konstaterar en ny brittisk studie som testat djurens tålighet mot nedslagskrafter. Men enligt Ingemar Jönsson, svensk björndjursexpert, kan det ändå finnas hopp för de små gynnarna.

Det var 2019 som den israeliska månlandaren Beresheet kraschlandade på månen med hela sin last. I lasten fanns ett gäng björndjur, pyttesmå men extremt tåliga organismer som kan gå in i ett kryptobiotiskt tillstånd där de likt levande döda bidar sin tid för att sedan vakna upp igen när de känner att omgivningen är mer tillåtande vad gäller vatten, syre och trivsammare temperaturer.

Troddes först ha kunnat överleva
Populär Astronomi intervjuade 2019 Ingemar Jönsson, professor i teoretisk och evolutionär ekologi vid Högskolan i Kristianstad, som redan långt tidigare testat björndjurens tålighet i rymden. Det visade sig då att björndjuren mycket väl tålde både rymdens vakuum och majoriteten av den kosmiska strålningen. Det torde innebära att de israeliska björndjuren, förutsatt att de kraschlandat under en sten eller lite damm för att undvika den värsta strålningen, kanske skulle ha kunnat överleva månfärden trots allt och sedan dess legat i kryptosömn på månen.

Ny studie visar att björndjuren nog dog…
Kraschen och dess last har såklart väckt liv i frågan om kontaminering av andra himlakroppar och vad det kan få för konsekvenser. Således också frågan; kan björndjuren verkligen ha överlevt kraschen? Denna fråga ställde man sig i en ny studie på Queen Mary University of London och University of Kent.

De matade ett tjugotal björndjur med mossa och mineralvatten och försatte dem sedan i kryptobiotisk sömn genom att frysa ned dem under 48 timmar. Därefter placerades björndjuren två till tre åt gången i en ihålig nylonkula för att sedan avfyras i hög hastighet med hjälp av en lättgaskanon. Skotten med björndjuren avlossades mot en sandyta ett antal meter bort. Studien visade att björndjuren kunde överleva kollisioner i hastigheter på upp till 900 meter i sekunden och trycket från en chockvåg upp till 1,14 gigapascals (GPa). Allting över detta gör dem till mos.

Tråkigt nog innebär detta att björndjuren på månen nog inte överlevde kraschen. Månlandaren tros ha kraschat i en hastighet av bara några hundratal meter per sekund, men trycket från chockvågen när metallen slog i marken bör med råge ha överstigit 1,14 GPa.

…men det finns hopp!
Ingemar Jönsson tycker däremot inte att studien ska tilldelas särskilt mycket tyngd utan snarare betraktas som en pilotstudie. Han påpekar att djuren inte torkats ut innan experimentet gjordes, utan istället frysts ner vilket kan påverka resultatet. De har också använt en av de mindre tåliga björndjursarterna.

– Om forskarna istället använt någon av de björndjursarter som är bäst på att klara just uttorkning hade kanske fler av djuren överlevt studien. Jag antar att de ville använda samma art som i månkraschen, men det säger inte mycket om hur andra mer tåliga arter av björndjur skulle klarat samma påfrestningar, säger Ingemar Jönsson.

Han menar också att studien innehåller väldigt få prover vilket gör att man lämnat mycket utrymme åt slumpen att påverka resultatet rent statistiskt.

– De borde testat med olika arter och fler prover, just för att eliminera slumpen från resultaten. Enligt studien verkar de bara ha använt ett enda prov för varje delförsök med olika hastigheter och det är inte särskilt vetenskapligt, säger Ingemar Jönsson.

Panspermiteorin i förhållande till kraschen
En teori om hur livet uppstod på jorden är att det kan ha färdats hit via exempelvis asteroidnedslag innehållandes organismer som sedan utvecklats vidare här. Det förutsätter dock att organismer kan överleva ett så pass kraftigt nedslag. Men om panspermiteorin skulle gälla var det nog ändå inte björndjur som var de första besökarna utan snarare bakterier.

– Björndjur är ju trots allt ett flercelligt djur, förvisso väldigt litet, men mycket mer komplext än bakterier, säger Ingemar Jönsson. Bakterier hade varit intressanta att följa i rymden då det är mer troligt att dessa skulle kunna överleva en krasch. Bakterier kan också leva inne i mineraler där de inte i lika hög grad påverkas av UV-strålning utifrån.

Om ett björndjur ska överleva en krasch krävs att hela dess system överlever, vilket i en krasch inte är så troligt. Björndjur lever inte inne i mineraler utan i mossor och lavar eller vatten och utsätts därför direkt för vakuum och strålning vid en eventuell rymdresa med tillhörande krasch.

– Då är det ju mer intressant ur ett materialperspektiv, alltså att titta på hur de här djurens vävnader klarar extrem påverkan. Hur drar vävnaden ihop sig för att skyddas mot olika faktorer? Allt sådant är av intresse för att kunna tillämpas i framtida materialvetenskap, säger Ingemar Jönsson.

Fortsättning följer kanske
Trots att den brittiska studien lämnar mycket att önska i tillvägagångssätt och analysresultat ser det dystert ut för björndjuren på månen. Även om de skulle ha överlevt kraschen har de troligtvis inte överlevt någon längre tid, vilket kanske däremot är positivt ur perspektivet att vi inte bör smitta ned andra himlakroppar med liv från jorden.

Vad känner du över månbjörndjuren nu? Kan de ändå vara vid liv?

– Ja, det kan de nog vara även om chansen inte är så stor, säger Ingemar Jönsson. Men om de överlevt och vi kunde hämta tillbaka dem hade det varit väldigt intressant att undersöka dem och försöka förstå hur de möjligen kan ha överlevt. Problemet är att vi då hade behövt veta vad de utsatts för under och efter kraschen och sådana data har vi ju inte. Men det är klart att det hade varit kul att lägga dem i vatten och se dem kravla vidare!

• KLICKA HÄR för att ta del av den brittiska studien.
• KLICKA HÄR för att läsa mer om Ingemar Jönsson och hans forskning om björndjur (från Populär Astronomi nr 3 2019)

(Omslagsbilden är ett kollage. Björndjuren är fotade av Willow Gabriel, Goldstein Lab.)

Inlägget Björndjuren på månen troligtvis döda – eller också inte! dök först upp på Populär Astronomi.

Rymdteleskopet James Webb Space Telescope (JWST) har äntligen fått ett datum för uppskjutning! 18 december i år planeras teleskopet skjutas upp från den europeiska rymdhamnen i Kourou, Franska Guyana.

Precis som rymdteleskopet Hubble, som är på plats i rymden sedan början av 1990-talet, kommer JWST att drar fördel av att befinna sig i rymden istället för på marknivå där ljuset från stjärnor och galaxer störs och hindras av vår atmosfär. JWST:s instrument är känsliga för infrarött ljus, som har längre våglängd än vanligt synligt ljus. Det gör att JWST kan se igenom stoftet som skymmer sikten när vi tittar i vanligt ljus. Astronomer kan därför se fram emot att bland annat kunna se vad som händer inuti stoftmoln där stjärnor och planeter bildas, undersöka exoplanetatmosfärer i detalj och se de allra första galaxerna som bildades i universums begynnelse.

Här i Sverige finns många astronomer som är involverade i projekt som kommer att använda sig av JWST, och tre av forskningsprojekten som redan har fått tid för observationer har projektledare som är verksamma vid svenska universitet. Från Oscar Klein Centre, Stockholms universitet, leder Angela Adamo ett projekt för att studera närbelägna galaxer och Emil Rivera-Thorsen leder ett annat där man ska studera en avlägsen galax som förstoras med hjälp av en gravitationslins – ett tungt objekt mellan oss och galaxen som böjer ljusstrålarna från galaxen så att vi ser en förstorad bild av den. Alexis Brandeker, också vid Stockholms universitet, leder ett projekt för att undersöka den heta superjorden 55 Cancri e närmare. Sverige är också med och finansierar ett av de vetenskapliga instrumenten på JWST, infrarödkameran Miri (Mid Infrared Instrument), och därigenom får den svenska Miri-gruppen som leds av Göran Östlin vid Stockholms universitetet också garanterad observationstid med JWST för sina forskningsprojekt.

Den första observationsomgången sätter igång så fort JWST kommit på plats och instrumenten testats och kalibrerats. Rymdteleskopet kommer då att befinna sig på den så kallade andra Lagrangepunkten (L2). Detta är en gravitationellt stabil plats för teleskopet, ungefär 1.5 miljoner kilometer från jorden, i rakt motsatt riktning från solen. Man förväntar sig att det kommer att ta ungefär två månader för teleskopet att nå L2 och därefter behövs cirka sex månader av testning och kalibrering innan de planerade observationerna kan sätta igång under andra halvåret av 2022.

Men innan det är dags för observationer ser vi alltså först fram emot uppskjutningen 18 december, och håller tummarna för att allt går enligt planerna! Om du befinner dig i närheten av Stockholm runt uppskjutningsdatumet så håll ögonen öppna. Stockholms universitet och Rymdstyrelsen kommer arrangera ett uppskjutnings-event där du kommer kunna prata med forskare som ska använda teleskopet.

Inlägget Uppskjutningsdatum klart för James Webb Space Telescope dök först upp på Populär Astronomi.

I två färska artiklar presenteras nya rön kring den hundbensformade asteroiden Kleopatra. Resultaten visar bland annat att asteroidens form antagligen uppstått efter att mindre asteroider kolliderat och sammansmält, och att dess massa är 35% lägre än vad tidigare varit känt.

Asteroiden Kleopatra, belägen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och döpt efter Kleopatra VII av Egypten, upptäcktes 1880 av den österrikiske astronomen Johann Palisa. Först år 2000 kunde dess form skönjas, då den amerikanske astronomen Stephen Ostro med kollegor genomförde radar-observationer av asteroiden. På grund av dess märkliga utseende kallas Kleopatra även för ‘Hundbensasteroiden’.

I omloppsbana kring den 270 kilometer långa asteroiden kretsar även två små månar, AlexHelios och CleoSelene. Månarna upptäcktes år 2008 av astronomen Frank Marchis och hans forskarlag med hjälp av Keck-observatoriet. Namnen är tagna efter Kleopatras och Marcus Antonius barn Alexander Helios och Kleopatra Selene II.

I två artiklar i det senaste numret av tidskriften Astronomy & Astrophysics framkommer nu nya rön om asteroiden.

Astronomen Miroslav Brož vid Karlsuniversitetet i Prag har lett den ena av studierna. Utifrån data från instrumentet SPHERE på ESO:s teleskop VLT i Chile har forskarlaget kunnat beräkna omloppsbanorna för Kleopatras två månar mycket noggrant. De nya banorna skiljer sig från vad som tidigare varit känt.

”Eftersom månarnas banor var felaktigt bestämda var allt annat också fel, inklusive Kleopatras massa”, förklarar Brož i ett pressmeddelande från ESO.

Bland annat detta problem har angripits av Frank Marchis och hans kollegor i den andra studien.

Med hjälp av bilder tagna med det ovan nämnda SPHERE-instrument, kombinerade med äldre data från Keck-observatoriet, har de kunnat framställa en detaljerad 3D-modell av asteroiden. 

Slutsatsen är att den hundbensliknande formen uppstått efter att asteroiden bildats genom en kollision av mindre asteroider, följt av en hopklumpning av materialet, samt att dess massa är 35% lägre än vad tidigare studier visat.

De har även kunnat se att Kleopatra antagligen roterar med närapå kritisk hastighet. Detta innebär att den roterar med så hög hastighet att den nästan riskerar att slitas sönder. Om så är fallet, så krävs det alltså inte särskilt mycket för att material ska kunna kastas ut från asteroidens yta.

Utifrån 3D-modellen samt beräkningarna av massan visade sig densiteten vara 3,38 gram per kubikcentimeter, till skillnad från det i tidigare studier beräknade värdet av cirka 4,5 gram per kubikcentimeter. Kleopatra antas vara en metallrik asteroid, och den låga densiteten pekar då mot att asteroiden till stor del är porös.

Den låga gravitationen längs ekvatorn och den porösa sammansättningen, tillsammans med månarnas ekvatoriella omloppsbanor, visar enligt studien att månarna sannolikt bildats genom att asteroiden delvis slitits sönder. Månarna skulle alltså kunna bestå av material som slungats iväg från Kleopatra, exempelvis till följd av små nedslag.

”Vetenskapen gör stora framsteg genom att studera underliga objekt. Jag tror att Kleopatra är ett av dessa, och att förståelsen av detta komplexa och multipla asteroidsystem kan lära oss mer om solsystemet.”, säger Marchis i pressmeddelandet från ESO.

Inlägget ’Hundbensasteroiden’ Kleopatra avslöjar mer om sitt ursprung i nya studier dök först upp på Populär Astronomi.

En internationell forskargrupp har byggt världens hittills största och mest realistiska digitala modell av universum. Modellen heter Uchuu, japanska för yttre rymden, och representerar rymdmaterians utveckling under nära hela rymdens historia, 13.8 miljarder år. Den kommer göra det möjligt för forskare att studera universums utveckling i mer detalj och under längre tid än vad som var möjligt tidigare, och att jämföra experiment med simulerade data.

Uchuu fokuserar på universums storskaliga struktur med mörk materia, galaxkluster och galaxer. Individuella planeter och stjärnor går inte att urskilja. 

Modellen består av 2.1 biljoner partiklar i en kub som är 9.63 miljarder ljusår lång och bred. Beräkningarna gjordes av superdatorn ATERUI II som har 40200 processorer. Modellen tog ett år att bygga och krävde 20 miljoner beräkningstimmar. En av de hittills största andra modellerna, the Millennium simulation, räknade på en kub som var 2 miljarder ljusår lång och bred – den nya modellen är alltså drygt 100 gånger större i volym.

I beräkningarna skapades 3 petabyte data. De komprimerades sedan ner i en 100 terabyte stor katalog, som är fritt tillgänglig att använda. 

Uchuu beskrivs i artikeln “The Uchuu simulations: Data Release 1 and dark matter halo concentrations” i septembernumret av Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Inlägget Möt Uchuu, världens största rymdmodell dök först upp på Populär Astronomi.

Imorgon, lördag den 25 september, är det äntligen dags för årets största rymd- och astronomifestival Astronomins Dag och Natt – i år med temat Steget ut i rymden. Vi guidar till några av höjdpunkterna i det fullspäckade programmet med evenemang över hela landet och online. Hela programmet hittar du här.

Massor av rymd i Stockholm. På Tekniska museet i Stockholm finns ett spännande program som kan upplevas både på plats (biljetter förbokas) och online (gratis). Astronom Jens Melinder berättar om rymdteleskopet James Webb och RUAG Space presenterar antennen som teleskopet ska kommunicera med. Fysikprofessor Ulf Danielsson och Christer Sturmark från bokförlaget Fri Tanke resonerar om flytten till Mars. Institutet för rymdfysik visar rymdinstrument och hur vi mäter saker i rymden. OHB Sweden visar hur otroligt viktiga satelliter är för vår vardag. På kvällen bjuds besökarna in till SPACE BAR med rymdquiz, rymdiga drinkar och brädspel. Här finns programmet för Tekniska museet.

Vetenskapens hus och Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet bjuder på ett brett program med aktiviteter för alla åldrar, föreläsningar om svarta hål, supernovor och exoplaneter, samt visningar av AlbaNova-teleskopet. Programmet hittar du här.

Rymdresor, quiz och föreläsningar i Göteborg. Universeum bjuder på en spännande galaxresa och i labbet kan du göra din alldeles egna rymdresa och ta med i fickan hem. Göteborgs Astronomiska Ungdomssällskap bjuder in till stjärnskådning och Lövgärdesskolan har temadag med öppen föreläsning på kvällen. Slottskogsobservatoriet håller kvällsöppet med föreläsning, medborgarforskning, rymdquiz och stjärnskådning om vädret tillåter.

Steget ut i rymden-program på många orter. Har du en astronomiförening eller ett vetenskapscenter i närheten? Chansen är stor att det anordnas spännande rymdaktiviteter imorgon! Bland de som har större program med massa rymd och astronomi finns Tycho Brahe-observatoriet i Malmö, Teknikens hus i Luleå och 2047 Science Center i Borlänge. Kolla in alla orter här för att se vad som finns i närheten av just dig!

Stjärnskådning över hela landet. Passa på att titta på rymden genom teleskop – om vädret tillåter anordnas visningar av stjärnhimlen på mängder av platser från norr till syd. Vid AlbaNova universitetscentrum i Stockholm har du chansen att titta närmre på solen på ett säkert sätt. Natthimlen visas upp i bland annat Linköping, Västerås, Göteborg, Uppsala, Malmö och Mariestad.

Fokus på foto. På flera orter finns spännande fotoutställningar att uppleva! I Skövde kan man se astrofotoutställning på Balthazar science center; på Öland bjuds på en tidsresa med fotoexposé och i Värnamo ställs bilder tagna 1952-1968 ut.

Online-program som kan upplevas överallt. Tekniska museet ordnar en hel eftermiddag av föreläsningar som kan följas online här, och även Kirunas rymdaktörer har ett online-program som nås här. Från Lunds universitet släpps första avsnittet av astronomipodcasten The Meridian och Sveriges största frågesport Primetime gästas av Astronomisk Ungdom för ett quiz på rymdtema med start kl. 20:00. Ladda ner appen gratis här och var med!

Inlägget Dags för Astronomins Dag och Natt – här är höjdpunkterna! dök först upp på Populär Astronomi.

Natten till den 2 oktober, klockan 01:34 enligt svensk sommartid, kommer sonden BepiColombo att inleda den första av vad som kommer att bli allt som allt sex flygningar förbi planeten Merkurius.

BepiColombo, som sköts upp den 20 oktober 2018 är ett samarbete mellan ESA och den japanska rymdagenturen JAXA och dess uppdrag går ut på att utföra ingående studier av solsystemets minsta planet, vilket är någonting som inte har skett sedan sonden Messenger, efter fyra år i omloppsbana kring Merkurius, pensionerades för 10 år sedan.
I mer detaljerade ordalag kommer BepiColombo att ha fem primära mål under uppdragets gång. Ett av dem går ut på att studera Merkurius ursprung och planetära evolution is syfte att utröna hur en planet påverkas av att ligga i omloppsbana så pass nära sin värdstjärna och ett annat handlar om att få fram information angående planetens form, interiör, struktur, geologi och kratrar. Yttermera kommer Merkurius exosfär och magnetfält att studeras och man kommer även att försöka verifiera Einsteins allmänna relativitetsteori i förhållande till planetens säregna omloppsbana.

I natt kommer BepiColombo att svepa förbi Merkurius på 200 kilometers höjd ovanför ytan och ta de första fotografierna, utföra de första insamlingarna av data och därmed ge oss en försmak av vad som komma skall under själva huvuduppdraget.  Än så länge håller sonden en för hög hastighet för att omedelbart kunna lägga sig i omloppsbana kring Merkurius, vilket och det kommer att krävas ytterligare fem förbiflygningar innan hastigheten är tillräckligt låg för att möjliggöra ett stabilt inträde i omloppsbana, vilket är planerat att ske 2025.

BepiColombo utgörs av tre separata sonder som under resan till Merkurius är sammanlänkade till en. Mercury Transfer Module (MTM) är den av ESA konstruerade delen som driver farkosterna framåt. Även och den mindre sonden Mercury Planetary Orbiter (MPO), som kommer att ansvara för bland annat fotografering och spektralanalys är byggd av ESA, medan Mercury Magnetospheric Orbiter (MIO, eller MMO), vars uppdrag inkluderar studier av magnetfält, är JAXAs bidrag till BepiColombo. Från början fanns ambitioner att även skicka med en landare; Mercury Surface Element (MSE) men dessa planer ställdes in redan 2003 på grund av budgetnedskärningar.

När BepiColombo om drygt fyra år och efter genomförda förbiflygningar når Merkurius, kommer de tre delarna att separeras och läggas i skilda omloppsbanor där de sedan under mellan ett och tre års tid kommer att observera, analysera och samla in data om planeten.

Läs mer om BepiColombo på ESAs hemsida och ta även en titt på Joachim Wiegerts artikel om BepiColombo för mer detaljer om sondens resa till Merkurius.

Inlägget Merkurius i sikte! dök först upp på Populär Astronomi.

Det var den 19 september som vulkanen Teneguía på Kanarieön La Palma fick ett utbrott. På denna ö finns även det svenska solteleskopet, och nu undrar vi ju alla hur det gått med detta. Populär Astronomi har pratat med Moa Skan vid Stockholms universitet som ansvarar för driften av teleskopet.

Vulkanen Teneguía ligger i nationalparken Cumbre Vieja, ett vulkaniskt område i södra änden av Kanarieön La Palma. Innan utbrottet tog fart hade dessutom över 4200 jordskalv uppmätts i vulkanens närområde.

En perfekt plats för teleskopplacering
Lite längre norrut på ön ligger berget Roque de los Muchachos, en av La Palmas högsta bergstoppar med en höjd på 2 396 meter över havet. Platsen är perfekt för astronomiska observationer, dels på grund av höjden, dels väderförhållandena. Roque de los Muchachos är därför ett bra område eftersom det uppfyller alla kriterier i form av låg kontamination av ljusföroreningar, få molniga dagar per år och en hög altitud.

Förutom det svenska solteleskopet SST finns på Roque de los Muchachos bland annat det nordiska optiska teleskopet NOT, Gran Telescopio Canarias och William Herschel Telescope. Observatoriet har således några av världens bästa teleskop som används kontinuerligt i vetenskaps- och utbildningssyfte.

– Att ett observatorium bör placeras på en hög altitud, såsom ett berg, är på grund av att det då kommer högre upp i atmosfären. Detta gör att ljuset inte behöver färdas lika långt i atmosfärens olika lager som ofta är turbulenta. Atmosfären fungerar ungefär som en lins som hamnar ur fokus när turbulenser uppstår, förklarar Moa Skan.

Vad används teleskopet till?
Moa Skan är doktorand på institutet för solfysik på Stockholms universitet som ansvarar för driften av det svenska solteleskopet SST.

– Jag har själv inte använt data från SST än, men planerar att åka dit nästa observationssäsong (vår till höst nästa år) för att observera! Jag gör simuleringar av solens atmosfär och försöker med dessa förklara fysiken som ger upphov till olika fenomen, berättar hon.

SST används för att observera solens yta och dess atmosfär. Observationer görs i olika våglängder av fenomen såsom solfläckar, spikuler (en dynamisk jetström, red.anm.), plager, granuler, soleruptioner och mycket mer. Teleskopdata används även i beräkningar av de elektriska och magnetiska fälten i solens atmosfär som kan ge ledtrådar om hur de olika fenomenen uppstår.

Aska större hot än lava
Det har skett landhöjningar och sänkningar en bit ifrån området, men hittills inget som påverkat teleskopets drift eller evakuering av dess personal. Teleskopet är också i säkerhet från eventuell lava eftersom det befinner sig på en högre altitud än vulkanen i fråga. Det största hotet är istället askan som vulkanen sprutar ut.

– Askan är vass och kan skada optiken och mekaniken om den tar sig in. Sker det kommer vi att behöva pausa driften och försöka skydda teleskopet så gott som vi kan, säger Moa Skan.

Askan har i skrivande stund inte blåst i teleskopets riktning, men kommer eventuellt att göra det om någon dag. I övrigt verkar läget just nu okej för det svenska solteleskopet.

– Vi har en person på plats som sköter driften av teleskopet och som kommer ta hand om skyddande åtgärder om eller när askan når teleskopet, säger Moa Skan. Alla forskare som var där tidigare har åkt hem, men det var av egen vilja. Ingen har behövt evakueras än så länge.

Utvecklingen övervakas noga, men de astronomiska observationerna fortlöper så länge det är möjligt då man helst inte vill pausa driften om man inte absolut måste.

Huvudbilden av det svenska solteleskopet SST är tagen av Dan Kiselman.

Inlägget Vulkanutbrottet och det svenska solteleskopet dök först upp på Populär Astronomi.

Trojanska asteroider, vad är det? Kortfattat är det asteroider som rör sig i samma bana som en planet. För att klassas som trojanska asteroider ska de också befinna sig i de stabila områden i planetens omloppsbana som kallas Lagrangepunkter (mer precist i fjärde och femte Lagrangepunkten, L₄ och L₅).

Varje roterande system med två kroppar har Lagrangepunkter. Dessa punkter befinner sig i sådana platser i omloppsbanan där kropparnas gravitation tar ut varandra, så att mindre föremål som befinner sig där får samma omloppstid som den mindre av de två större kropparna. Totalt finns fem Lagrangepunkter i varje sådant roterande system – men bara i den fjärde och femte punkten kan himlakroppar samlas under en längre tid.

Lagrangepunkterna sitter som ett kors över de två kropparna, likt en pilbåge. Punkterna 1, 2 och 3 ligger längs med pilen. Punkterna 4 och 5 – de stabila Lagrangepunkterna – ligger som ytterkanterna på själva pilbågen. Det är alltså asteroider som återfinns vid dessa två punkter som kallas trojanska asteroider. De trojanska asteroider som finns i Jupiters omloppsbana kallas vanligen för bara trojaner.

I nuläget känner vi till fem planeter (bland annat jorden) samt två månar runt Saturnus med trojanska följeslagare. Men det är ändå Jupiters trojaner som är mest kända eftersom de upptäcktes först och är flest. Anledningen till att det återfinns så många trojaner vid just Jupiters Lagrangepunkter är att Jupiter och solen är de tyngsta kropparna i vårt solsystem.

Den första observationen av trojanska asteroider gjordes av den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard redan 1904. Barnard själv trodde visserligen att han observerade Saturnus måne Phoebe, som vid tillfället nyligen hade upptäckts, och det dröjde ända till 1999 innan astronomer kunde konstatera att Barnards fynd på himlavalvet i själva verket var trojanen 1999 RM11 (döpt delvis efter upptäcktsåret).

Lördagen 16 oktober 2021 lyfte NASA:s rymdsond Lucy. Sondens uppdrag planeras att pågå i tolv år med åtta asteroider i sikte – en i huvudasteroidbältet som ligger mellan Mars och Jupiter och sju trojaner. Inget annat rymduppdrag hittills har haft så många olika destinationer med individuella omloppsbanor runt solen. De åtta asteroiderna har valts ut strategiskt för att få så många asteroidförbiflygningar som möjligt.

Uppdraget är namngett efter urmänniskan ”Lucy” som upptäcktes i Etiopien 1974. Den Lucy blev i sin tur namngiven efter att upptäckarna vid tillfället för upptäckten lyssnade på Beatles-klassikern Lucy in the Sky with Diamonds.

Precis som Lucy-fossilen gav unika insikter om mänsklighetens utveckling, hoppas NASA med sitt Lucy-uppdrag kunna revolutionera vår kunskap om planetariskt ursprung och solsystemets bildande.

Inlägget Lucy på väg till Jupiters trojaner dök först upp på Populär Astronomi.

Vad sägs om att förutsäga en supernova 16 år i förväg som också blivit observerad tre gånger under 2016? Detta är inte astrologi eller något annat hokus pokus. I en nyligen publicerad studie i Nature presenteras observationer av en supernova som syns flera gånger på grund av en kraftig gravitationslins. Ljuset från supernovan böjs runt på olika vägar av gravitationslinsen och når jorden vid olika tillfällen från något varierande riktningar. Den är redan observerad tre gånger, en fjärde möjlighet kommer om ungefär 16 år.

För drygt 10 miljarder år sen exploderade en stjärna som en supernova i den avlägsna galaxen MRG-M0138. Ljuset från explosionen spred sig åt alla håll, även i riktning mot där Vintergatan och vår jord kom att ligga idag. På vägen – ungefär 4 miljarder ljusår bort från jorden – ligger en massiv galaxhop vid namn MACS J0138.0-2155. Utan den hopen hade antagligen Hubbleteleskopet varken kunnat se något ljus från vare sig supernovan eller ens galaxen den inträffade i. Galaxhopen som ligger i vägen är nämligen tung nog att kröka rumtiden så pass mycket att den ger upphov till ett naturfenomen som kallas för en gravitationslins.

En grupp astronomer, ledda av Steven Rodney vid fysik- och astronomiinstitutionen på University of South Carolina, tittade på arkiverade data från Hubbleteleskopet. De spanade speciellt efter observationer av galaxer som syns tack vare gravitationslinser. Dessa gör det möjligt för astronomer att spana lite extra långt bort och samtidigt extra långt bak i tiden i universums historia eftersom en gravitationslins kan böja och fokusera ljuset från en avlägsen källa. Gravitationslinser finns i många olika storlekar men när man som Steven Rodneys grupp letar efter avlägsna galaxer så behövs det en stor lins skapad av gravitationen kring en tung galaxhop med en ännu tyngre halo av mörk materia. På bilder av sådana avlägsna galaxer syns därför galaxen som förvrängda ringar runt en galaxhop. Ringarna kallas också kallas för Einsteinringar.

Fördelen med gravitationslinser är att de, som ett förstoringsglas, förstorar avlägsna objekt och fokuserar ljus så att objektet blir ljusstarkare och lättare att observera. Nackdelen är att ingen har möjligheten att flytta på en gravitationslins till lämpliga platser. Istället letar astronomer efter gravitationslinser som av en slump förstorar och förstärker ljuset från intressanta bakgrundsobjekt.

När Steven Rodneys lag tittade på bilder av galaxen MRG-M0138, som syns som en förvrängd galax på fyra stycken olika platser kring galaxhopen MACS J0138.0-2155, såg de att på tre av platserna syntes en och samma supernova men inte på den fjärde platsen (deras studie finns hos Nature, på Arxiv samt som pressmeddelande). Modellering av gravitationslinsen kring galaxhopen visade att supernovaljuset kom inom 200 dagar på de tre första platserna och att ljuset på den fjärde platsen har en längre rutt runt galaxhopen. Därför har inte det ljuset från supernovan nått jorden ännu. Först om cirka 16 år – mellan 14 och 18 år – når supernovaljuset jorden från den fjärde platsen. Det finns även en möjlig femte plats för supernovan att synas ytterligare längre fram i tiden men där lär den bli så ljussvag att det blir ytterst svårt att observera den.

En supernova är en tung stjärna som exploderar i slutet av sitt liv och det finns olika typer av sådana. Just den här supernovan lär tillhöra typ Ia (uttalas ”ett A”). Det innebär att det antagligen är en vit dvärg i ett binärt stjärnsystem som har växt genom att sluka material från sin kompanjonstjärna. En sådan vit dvärg kan växa sig tung nog att dess gravitation får den att kollapsa under sin egen vikt så att den smäller av som en supernova. En finess med supernovor av typ Ia är att stjärnan som exploderar alltid är lika tung och därför är dessa supernovor alltid lika ljusstarka, vilket medför att man kan mäta avstånd till sådana. En fjärde observation av samma supernova skulle bekräfta att den faktiskt är av typ Ia.

Att mäta avstånd till supernovor av typ Ia är ett sätt att kartlägga universums expansion och på så vis utforska mörk energi. En så avlägsen supernova som denna är alltså en ypperlig sondering av universums expansion för 10 miljarder år sedan. Det ger också ett mått av Hubble-Lemaître-konstanten som i sin tur är ett mått på universums expansion. Det finns lite trubbel med konstanten ty olika sätt att mäta den på ger olika resultat, men olika sätt att mäta den sonderar samtidigt olika epoker i universums historia. Fler mätpunkter kan visa om diskrepansen mellan mätningarna är på grund av systematiska fel eller om konstanten – och universums expansion – har varierat mer under universums historia än man tidigare trott.

Även studier av mörk materia får en skjuts av den här studien. Majoriteten av gravitationen i galaxhopen som ger upphov till gravitationslinsen kommer av att hopen är full av mörk materia. Genom att studera och modellera gravitationslinsen kartlägger man också fördelningen av mörk materia i och runt galaxhopen.

Studien lägger grunderna till ytterligare studier av avlägsna supernovor som syns tack vare gravitationslinser. Detta är inte den första supernova som observerats flera gånger. Den första hette SN Refsdal (uppkallad efter den norske astronomen Sjur Refsdal) och observerades även den med Hubbleteleskopet redan 2014. Den var svår att hitta och var ett resultat av många och komplicerade observationer. Steven Rodneys supernova var mycket enklare att observera med samma precision. Förhoppningen är att den ska bana väg för att fler återkommande supernovor upptäcks kring gravitationslinser.

Här finns alltså en väldigt stor mängd av fysik involverat, allt från mörk materia, allmän relativitetsteori kring gravitationslinser, universums expansion samt stellär fysik i att förstå supernovor bättre. Supernovan, som har katalognamnet AT 2016jka, har blivit namngiven ”SN Requiem”. ”Requiem”, eller rekviem på svenska, är en dödsmässa och var namnet på projektet som samlade in de data från Hubbleteleskopet där den syns. Astronomerna i forskarlaget tyckte att det var ett lämpligt namn på supernovan med avseende på Hubbleteleskopets arv. De beskriver det fint i sin artikel:

”HST observations enabled us to find this SN. We anticipate that HST may be de-orbited and make its final plummet to Earth around the time of the reappearance of AT 2016jka, so we coin the name SN Requiem as an ode to the vast new discovery space that HST continues to unveil.”

[Översatt till svenska] ”Hubbleteleskopobservationer gjorde det möjligt för oss att hitta denna supernova. Vi förväntar oss att Hubbleteleskopet kommer avvika från sin bana och krascha mot jorden ungefär när supernovan AT 2016jka åter syns. Därför ger vi supernovan namnet SN Requiem som en hyllning till det ofantliga rum av upptäckter som Hubbleteleskopet fortsätter att öppna.”

Omslagsbild: Hubbleteleskopbild av galaxen MRG-M0138 galaxhopen MACS J0138.0-2155 utan noteringar. Bild: Steve A. Rodney (University of South Carolina), Gabriel Brammer (Cosmic Dawn Center/Niels Bohr Institute/University of Copenhagen), Joseph DePasquale (STScI).

Inlägget Supernova i repris om 16 år dök först upp på Populär Astronomi.

Är det möjligt att bygga satelliter av trä? Inspirerade av klimatrörelsen har företaget Arctic Astronautics tagit på sig att svara på frågan och konstruerat en satellit i trä. Syftet är att undersöka hur satelliten klarar sig i rymden och att sända ett meddelande, som du kan vara med och skriva. 

Finska Arctic Astronautics grundandes av skribenten Jari Mäkinen med mål att undervisa om rymden. Till sin hjälp använder de sig av kubsatelliter, eller nanosatelliter som de också kallas. Dessa är, som namnet indikerar, kubiska satelliter, sällan större än 10x10x10 cm och med en vikt av cirka 1 kg.

I februari detta år frågade Arctic Astronautics sig om det var möjligt att skjuta upp en satellit av trä i omloppsbana, och nu, åtta månader senare, har de i samarbete med WISA PlyWood utvecklat en satellit klädd i björkplywood. För att träet ska klara av både strålningen i rymden och uppskjutningen genom atmosfären har det först torkats i vakuum och sedan täckts med ett tunt lager aluminiumoxid.

Syftet med Woodsat-satelliten? Dels att undersöka hur trä faktiskt står emot rymdens ogästvänliga klimat med låg temperatur, vakuum och hög mängd strålning. Dels för att skicka ett meddelande, för att öka medvetenheten om rymden och det ökade behovet av hållbara material.

– En satellit gjord av förnyelsebara råmaterial är i sig ett meddelande. Resurserna på vår planet är ändliga. Vi måste anpassa vår livsstil till de resurserna och använda förnyelsebara, återvinningsbara samt återanvändbara material*, säger Ari Voutilainen, en av projektledarna för WISA Woodsat-satelliten.

Uppskjutningen var planerad till slutet av detta år från Nya Zeeland, men har blivit senarelagd till första halvan av 2022 för att sedan kretsa i omloppsbana i två år. Men en prototyp av satelliten har redan hunnit lämna marken år 2017.

– Den första idén var att sända en träsatellit upp till stratosfären med hjälp av en väderballong. Det skedde 2017, med en träversion av KitSat [kubsatelliter som används inom undervisningen, red. anmärkning]. Efter att det gick bra bestämde vi oss för att uppgradera och faktiskt gå in i omloppsbana*, säger Jari Mäkinen till Esa.

Esa har nämligen också bidragit till satelliten genom ett sensorpaket som ska mäta hur satelliten har det i omloppsbanan. Sensorpaketer kommer i sin tur att kommer drivas av nio små solceller, också utvecklade av Esa.

För att fira FN:s World Space Week som pågick mellan den 4-10 oktober uppmanar nu grundarna till Woodsat allmänheten att skicka in meddelanden som ska skickas med satelliten och visas på deras hemsida. För att vara med i 100 Messages to Planet Earth, som initiativet kallas, skickar du ditt meddelande till träsatellitens twitter- eller instagramkonto @wisawoodsat. De uppmanar meddelandekreatörer att vara “kortfattade, positiva och trevliga” i sina budskap. Deadline är den 6:e november.

– Att skicka med meddelanden på satelliten är inte bara ett rent nöje, utan också ytterligare ett försök att popularisera rymdteknik och dess fördelar. Från rymden har du ett unikt perspektiv på vår blå planet och vårt ansvar att ta väl hand om den*, säger Jari Mäkinen.

*Citat översatt från engelska.

Inlägget Första satelliten av trä snart i rymden dök först upp på Populär Astronomi.

Kan vi sända ljussignaler till invånarna på Mars och vänta oss svar? Det antog Edvard Neovius, som på 1870-talet föreslog att ett budskap kunde sändas till Mars med en anordning av speglar och starka lampor. I en broschyr utgiven i Helsingfors finner vi Neovius beräkningar, men också svärmiska ord om gemenskap mellan människor och marsvarelser. Detta bortglömda förslag visar sig vara delvis aktuellt ännu.

Ytan på vår grannplanet Mars är ogästvänlig, vet vi idag. Ultraviolett strålning från solen, köld och lågt atmosfärstryck är några förhållanden som talar mot att det finns liv där under bar himmel. Existerar något liv på Mars handlar det troligen om mikroorganismer under markytan, men detta kan bli svårt att hitta trots ambitiösa planer på att leta. Under slutet av 1800-talet talades det däremot med visshet om liv på Mars.

Artonhundratalets astronomer fascinerades av hur Mars polarkalotter ändrade storlek när planetens årstider skiftade. Vissa formationer på marsytan tolkades gärna som hav och kontinenter, och fantasifulla liknelser gjordes mellan jorden och Mars. En vanlig slutsats var att Mars måste vara bebodd. Den tongivande astronomen och författaren Camille Flammarion argumenterade, från 1860-talet och framåt, genom sina populärvetenskapliga böcker för att jorden inte var den enda bebodda planeten i solsystemet.

Astronomen Giovanni Schiaparelli observerade 1877 tunna formationer på marsytan, som av vissa tolkades som kanaler av konstgjort ursprung, vilket gav nytt bränsle åt spekulationerna om en civilisation på Mars. Det finländska kontaktförslag vi uppmärksammar här är dock från tiden just före dessa kanalspekulationer.

Självfallet är Mars bebodd

Edvard Engelbert Neovius (1823-1888) var lärare i matematik vid Finska kadettkåren, en militärskola i Fredrikshamn vid Finska viken. Finland var på Neovius tid en del av det tsarryska väldet och han hade fått sin utbildning i såväl Fredrikshamn som St Petersburg.

År 1875 hade Neovius varit lärare vid Finska kadettkåren i trettio år och bland hans insatser märks arbete för metersystemets införande i Finland. Detta år gav han i Helsingfors ut en broschyr med titeln Vår tids största uppgift, där förslaget om att signalera till Mars presenterades. Skriften väckte intresse och redan 1876 publicerades en andra upplaga, som vi här ska gå närmare in på.

Broschyren har ett anspråkslöst format, är 65 sidor lång, och saknar illustrationer förutom på omslaget, där en fantasifull bild visar en ljusstråle riktad mot himlen. Neovius skriver en högtidlig prosa, där resultaten av konkreta beräkningar blandas med mer subjektiva resonemang. I inledningen resonerar Neovius om mänsklighetens plats i universum och, med stöd i bl.a. Flammarions böcker, om intelligenta varelser på andra planeter. Att andra planeter är bebodda är ett faktum ”som ingen bevisning behöfver”, skriver Neovius att astronomerna anser.

Optiska institutet för kosmisk telegrafi

Neovius pekar därefter ut ”ett tankeutbyte mellan skilda världskroppar” som sin tids viktigaste uppgift och slår fast att ljussignaler är det enda kända sättet att sända ett budskap till en annan planet. Om ljuset från elektriska båglampor samlas och riktas med hjälp av speglar bör det gå att observera från Mars, hävdar Neovius. I varje båglampa sitter två stavar av kol ca 1 mm isär och när ström passerar alstras ett kraftigt ljus mellan stavarna. Som energikälla föreslås bunsenelement, en typ av batteri.

Med 24 båglampor monterade i varsin parabolisk spegel, som alla riktar ljuset mot Mars, anger Neovius att den ljussignal som når en observatör på Mars skulle synas som en stjärna av 16:e magnituden (ljussvagt, men synligt i ett stort teleskop). När Neovius gör sina beräkningar är stearinljus (!) den ljuskälla han har som referensnivå; den moderna astronomiska fotometrin låg fortfarande i sin linda.

På en plats på hög höjd och nära ekvatorn vill Neovius lägga det han kallar ett optiskt institut för kosmisk telegrafi. Ecuadors huvudstad Quito skulle passa bra till att börja med, menar han. Neovius föreslår en kod av olika ljussignaler (långa och korta) som kan användas för att formulera budskap till marsinvånarna. Det budskap han föreslår att sända handlar till stora delar om geometri, logik och astronomi, alltså sådant som han utgår från att marsvarelserna är bekanta med. Teleskop spridda runt jorden skulle användas för att spana efter de ljussignaler som marsinvånarna skickar till svar.

Finns bara tillräckligt med pengar, konstaterar Neovius, verkar det inte hopplöst att få kontakt med marsinvånarna:

”Vi tro oss genom det föregående nöjaktigt hafva ådagalaggt, att försök till en optisk kommunikation med planeten Mars hade en en viss, icke ringa sannolikhet att krönas med framgång, om en summa af 30 millioner francs kunde för ändamålet påräknas.”

För att få ekonomin att gå ihop borde det gå att tjäna en slant på att sälja böcker med skildringar av marsvarelsernas liv och leverne, antyds i det annars idealistiskt inriktade förslaget.

Hur togs Neovius förslag emot?

När Neovius argumenterat för en kod av ljussignaler till att sätta oss i kontakt med invånarna på Mars utbrister han:

”Ljusspråket står nu fulländadt, färdigt att återspegla icke blott tanken utan hela tillvaron i dess finaste detaljer. Vårt slägte inträder i andarnas samfund, vi förnimma sferernas halleluja, ty der är glädje öfver en son, som från natt och mörker funnit vägen till Allfaderns hus.”

Broschyren präglas, förutom av rent tekniska beräkningar, i hög grad av idén om att mänskligheten bör bli en del av en kosmisk gemenskap. En religiös underton, som i det citerade stycket ovan, märks emellanåt. Neovius entusiasm är svår att betvivla och försök att sprida förslaget på andra språk än svenska gjordes: Broschyren kom ut på ryska redan 1876 i Helsingfors och i Warszawa (också inom tsarryska väldet) gavs 1879 en översättning till franska ut.

Storslagna tekniska projekt, såväl verkliga som fiktiva, kittlade fantasin vid denna tid: Suezkanalen invigdes 1869 och ungefär samtidigt lät Jules Verne tre av sina romanfigurer flyga runt månen. Just Jules Verne dyker upp i samtida pressreaktioner på Neovius broschyr:

Författaren till detta blogginlägg fann Vår tids största uppgift för drygt tio år sedan på Lunds universitetsbibliotek. Exemplaret bär Neovius elegant handskrivna dedikation till språkforskaren Esaias Tegnér, barnbarn till poeten med samma namn. En uppmärksam person (oklart vem) har någon gång läst lundaexemplaret med penna i hand, rättat tryckfel och fällt några kommentarer. Småfelen antyder att Neovius kan ha haft bråttom att få ut den andra utgåvan, men trots författarens brådska verkar omvärldens intresse för förslaget inte ha blivit särskilt långvarigt.

Lasertelegram till stjärnorna

I sitt förslag om optiska signaler till andra världar hade Neovius både föregångare och efterföljare, som en fransk studie från 2011 pekar på. Ett förslag från tidigt 1800-tal gick ut på att plantera ett jättelikt mönster av tallar i Sibirien, för att bilda en rätvinklig triangel synlig från månen eller Mars. Detta förslag är det kanske mest kända och har på oklara grunder tillskrivits Gauss.

Frågan om det finns liv på andra platser än jorden är ännu obesvarad och vi kan häpna över den visshet som präglade 1800-talets syn på saken. Flammarions universum, med sina många bebodda världar, var ”en idyll för flanörer och landskapsmålare”, som Peter Nilson beskrev det i sin bok Rymdljus.

De astronomiska projekt som ägnat sig åt SETI (sökande efter intelligent liv bortom jorden) har oftast använt sig av en passiv metod, där man t.ex. letat efter utomjordiska radiosignaler av artificiellt ursprung. En aktiv metod som vissa förespråkat som alternativ kallas ibland METI (”Messaging to Extra-Terrestrial Intelligence”). Trots att Neovius optiska institut för kosmisk telegrafi aldrig byggdes, och inget intelligent liv finns på Mars, kan vi placera hans förslag i denna tradition.

Motståndarna till METI pekar på att vi inte kan veta om de eventuella mottagarna till ett meddelande från jorden vill mänskligheten väl. Den tvärsäkra attityden i Neovius broschyr kan kännas avlägsen, men hans idé om optiska signaler till utomjordisk intelligens har arvtagare än idag.

James R. Clark och Kerri Cahoy, vid lärosätet MIT i USA, publicerade 2018 en artikel i The Astrophysical Journal där de undersöker förutsättningarna för att signalera med laserljus till andra civilisationer. En laser med effekten 1 megawatt, sänd genom ett 40 m-teleskop, skulle kunna användas för att väcka eventuella civilisationers uppmärksamhet inom en radie på knappt 20000 ljusår från solsystemet, uppskattar Clark och Cahoy. Planeten Mars är inte som Neovius trodde, men trots att hans skrift glömdes bort lever delar av hans idé vidare i ny skepnad. Om någon väntar på vår ljussignal vet vi inte.

Inlägget Finland anropar Mars? Djärvt förslag firar 145 år dök först upp på Populär Astronomi.

Forskare har hittat ett litet svart hål i ett stjärnkluster utanför Vintergatan. Upptäckten genomfördes med Eso:s VLT (Very Large Telescope) och är den första av sitt slag – det är nämligen första gången ett så litet extragalaktiskt svart hål detekteras genom observationer av dess gravitationella inverkan på en närliggande stjärna. Forskarna tror att metoden kan bli avgörande i jakten på fler unga, avlägsna svarta hål i framtiden.

Det svarta hålet som nu står i centrum ligger i Stora Magellanska Molnet, en av Vintergatans granngalaxer, och är bara elva gånger så massivt som solen. Tidigare har så små svarta hål upptäckts genom observationer av röntgenstrålning eller genom detektion av gravitationsvågor som genereras när svarta hål kolliderar. Med den nya metoden är det istället det svarta hålets gravitationella inverkan på en närliggande stjärna som gjort det möjligt för forskare att utröna dess existens. Det är ett genombrott, menar forskarna, eftersom majoriteten av svarta hål med massor i den här storleksordningen varken kan detekteras via utsänd röntgenstrålning eller gravitationsvågor.  Sara Saracino, forskare vid Liverpool’s Astrophysics Research Institute, jämför forskningen med Sherlock Holmes detektivarbete:

– Man kan säga att vi har tittat på varje stjärna i det här klustret med ett förstoringsglas i handen, och försökt hitta spår efter svarta hål utan att observera dem direkt. Ungefär som när Sherlock Holmes letar efter brottslingar genom att analysera spåren de lämnar efter sig i omgivningen.

För att hitta det nya svarta hålet har man använt data insamlat över en tvåårsperiod med hjälp av instrumentet MUSE (Multi Unit Spectroscopic Explorer).  I ett pressmeddelande säger Sebastian Kamann, medförfattare till studien och specialist på instrumentet, att detta har gjort det möjligt att observera de innersta delarna av stjärnklustren och analysera ljuset från varje enskild stjärna på ett sätt som inte varit möjligt med andra instrument.

Och det här är inte det enda som är speciellt med upptäckten. Det är även första gången ett svart hål detekteras i ett så pass ungt stjärnkluster, och forskarna hoppas nu att metoden kan appliceras på liknande stjärnkluster för att på så sätt avslöja flera unga svarta hål. Det kan ge oss en ökad förståelse för hur de svarta hålen utvecklas i relation till stjärnor och andra svarta hål, samt öka vår förståelse för uppkomsten av bland annat gravitationsvågor.

Nu väntar forskarna ivrigt på invigningen av ELT, Extremely Large Telescope, som förväntas gå av stapeln om några år. Förhoppningen är att det nya teleskopet kommer att revolutionera fältet och göra det möjligt att med samma metod observera svarta hål på betydligt större avstånd i framtiden.

Studien kommer att publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society . Läs mer i ESO:s pressmeddelande.

Inlägget Astronomer hittar kompakt svart hål i stjärnkluster utanför Vintergatan dök först upp på Populär Astronomi.

I takt med att rymdindustrin har utvecklats finns ett behov av att utöka den nuvarande lagstiftningen kring hur rymdverksamhet ska bedrivas i Sverige. Den andra april 2020 tillsatte därför regeringen en utredning om ett nytt lagförslag kring rymdverksamheten. Utredningen, som kallas Rymdlagsutredningen, leds av Göran Lundahl och redovisades i förra veckan.

Sveriges nuvarande rymdlag stiftades år 1982 baserat på den verksamhet som då pågick i rymden. Nu har regeringen beslutat att den sex paragrafer långa lagen inte längre räcker till för att inkludera både den statliga och kommersiella närvaron i rymden, något som den senaste tiden har blivit högintressant för aktörer världen över. Det är denna utveckling som lagt grunden för den nya utredningen.

– Man har utgått från att stater värnar rymdverksamhet, men vi har en verklighet där allt fler privata aktörer kommer in på marknaden och allt fler stater blir rymdnationer, säger utredaren Göran Lundahl på en pressträff.

Den 455 sidor långa rapporten från utredningen berör allt från hur tillståndssökande för rymdverksamhet och registrering av rymdföremål ska ske, till rymdskrot och bemannad rymdfart. Eftersom antalet privata aktörer har ökat drastiskt de senaste åren har man även inkluderat direktiv bland annat hur skadestånd ska betalas ifall det skulle ske en skada på ett annat objekt i rymden eller på jorden, samt hur Sveriges säkerhet och sekretess ska skyddas.

Lagförslaget, som föreslås börja gälla från den 1 januari 2023, kommer omfatta all rymdverksamhet som bedrivs från svenskt territorium, men även från farkoster som bedrivs utanför Sverige men är registrerade här.

Idag finns det cirka 30 000 objekt i omloppsbana kring jorden, varav 3000 är aktiva satelliter. Med objekt räknas här föremål större än 1 m i GEO (geostationära omloppsbanor) eller 5 cm i LEO (låga jordbanor). Detta innebär att det finns 27 000 objekt som räknas som rymdskrot, det vill säga över 90 procent av alla objekt i omloppsbana. Nyligen har flera privata aktörer börjat skicka upp satellitkonstellationer med tiotusentals små satelliter, däribland SpaceXs Starlink som kommer innehålla 12 000 satelliter. Detta innebär att antalet rymdobjekt kommer öka, vilket medför en markant ökad risk för kollisioner mellan objekt.

Detta är dessutom en verklighet redan i dagsläget. Tidigare i år träffades en av robotarmarna på den Internationella rymdstationen ISS av rymdskrot och fick ett hål på ungefär fem millimeter. Turligt nog orsakades ingen skada på den egentliga armen, men det visar ändå på risken av att ha mycket rymdskrot i omloppsbana.

-Det finns många saker där ute som rör sig i över 28 000 kilometer i timmen och det kan givetvis göra stor skada, säger John Crassidis, professor vid universitetet i Buffalo, till the Guardian.

Därför rekommenderar Rymdutredningen att man reglerar den svenska rymdverksamheten så att den bedrivs på ett sätt som är långsiktigt hållbart och försäkrar att rymdmiljön hålls tillgänglig även för framtida generationer.

Tillgången till och användandet av rymden ska till exempel inte begränsas till följd av att mängden rymdskrot gjort rymdverksamheten opålitlig eller att andra himlakroppar än jorden har kontaminerats med substanser som tillförts från jorden eller från andra himlakroppar, nämner utredarna i rapporten.

Utredningen föreslår även att den svenska lagstiftningen bör inkludera verksamhet för återförande av rymdföremål. Detta innebär att det för de föremål som skickas upp ska finnas en plan för hur de ska hanteras när deras uppdrag är slutfört. De ska alltså antingen skickas upp till en högre omloppsbana där de inte kan kollidera med aktiva farkoster, eller skickas ner mot jorden när de till slut kommer brinna upp i atmosfären. Detta ska ske senast 25 år efter avslutat uppdrag, en regel som numera ingår i flera internationella lagar och rekommendationer.

När den tidigare lagen skrevs var det inte aktuellt med återförande av rymdföremål, eftersom varken behovet eller tekniken för att utföra något sådant fanns. Därför inkluderades inte detta i den gamla rymdlagen.

När det gäller bemannad rymdfart nämner utredningen att det i dagsläget inte finns någon sådan verksamhet på svensk mark. Den som finns utomlands bedrivs framför allt suborbitalt, det vill säga mellan 80 och 120 km höjd. Rapporten rekommenderar därför att reglering av bemannad rymdfart till eller från svenska flygplatser är något som snarare bör tas upp i framtiden, där det kan vara aktuellt att inkludera i de lagar som redan finns för luftfart.

Efter 40 år ska alltså den numera föråldrade rymdlagen skrivas om för att bättre passa med den förändring som sker inom rymdverksamheten idag. Detta är ett stort framsteg, både för forskningen och den statliga verksamheten, men även för den kommersiella som idag tar en allt större plats på marknaden. Förhoppningsvis kommer lagstiftningen även i framtiden utökas för att fortsätta inkludera den fortsatt snabba utvecklingen vi lär se.

Inlägget Rymdlagen utökas – mer fokus på rymdskrot och bemannad rymdfart dök först upp på Populär Astronomi.

Astronomer har hittat en liten, het exoplanet som har ett år på mindre än 8 timmar. Den ligger 31 ljusår bort från jorden, i stjärnbilden Vela, och har fått beteckningen GJ 367b.

Planeten är en av de minsta jordlika planeterna som hittats – den väger lika mycket som en halv jord. Men den har mycket högre densitet än jorden, drygt 8 gram per kubikcentimeter jämfört med jordens 5.5 gram. Sannolikt består den nästan helt av järn, med ett tunt lager berg på ytan. Under dagen når GJ 367b 1500°C  vilket är nära varmt nog för dess järn att smälta, åtminstone på ytan.

Planeten upptäcktes 2019 när astronomen Kristine Wei Fun Lam från Institute of Planetary Research at the German Aerospace Center in Berlin studerade Nasa-data från satelliten Tess (Transiting Exoplanet Survey Satellite). En av stjärnorna hade ett mönster av återkommande, regelbunden minskning av ljusstyrkan – ett tecken på att en planet kretsade kring den.

Sedan användes spektrografen Harps (High Accuracy Radial Velocity Planet Searcher), som sitter på ett av teleskopen i European Southern Observatory i Chile, för att studera planetens massa. Eftersom planeten är så liten krävdes det över 100 observationer för att bestämma massan som anges vara 55 %  ± 14 % av jordens vikt.

Fyndet rapporterades förra veckan i Science. Artikeln har flera svenska medförfattare: Iskra Georgieva (Chalmers), Carina Persson (Chalmers), och Malcolm Fridlund (Chalmers, Onsala). De är experter på att upptäcka och karakterisera exoplaneter med fotometrisk passagemetod  och dopplerspektrosopi. – GJ367b är en av de minsta planeterna som hittats hittills, säger Iskra Georgieva.  Planeter med ultra-kort omloppstid drar till sig mycket uppmärksamhet från forskare eftersom de är extrema exempel på vad som är fysikaliskt möjligt inom planetfysiken. De fungerar som randvillkor och låter oss testa modeller för hur planeter bildas och rör sig, vilket hjälper oss att förstå exoplaneters demografi bättre. Sedan de första exoplaneterna upptäcktes under tidigt 90-tal har vi fortsatt att förvånas över hur otroligt mycket variation det finns bland de planeter vi nu känner till. GJ367b är ytterligare en påminnelse.

K.W.F. Lam et al. GJ 367b: A dense, ultrashort-period sub-Earth planet transiting a nearby red dwarf star. Science. Vol. 374, December 3, 2021, p. 1271. Doi:10.1126/science.aay3253.

Inlägget Möt GJ 367b: den heta pytteplaneten som har ett år på 8 timmar dök först upp på Populär Astronomi.

I oktober i år hölls Rymdforum 2021 – en konferens med rymd i centrum. I föreningen Rymdforum som ligger bakom konferensen, återfinns bland annat Sveriges största rymdföretag – t.ex. Swedish Space Corporation och RUAG Space – och några kommuner med stor rymdverksamhet som Kiruna och Trollhättan. Årets tema var Rymd för en ny era, och Populär Astronomis gästreporter Ariel Borenstein var på plats och rapporterar här om konferensen.

Representanter för svenska rymdföretag och svensk rymdforskning samlades 11 – 12 oktober för att lyssna på det senaste inom svensk och internationell rymdverksamhet. De här rymdkonferenserna har ordnats sedan 2003, men denna gång hade man en bredare ansats än vanligt. Det handlade bl. a. om rymdpolitik, satellit-tjänster, rymdförsvar och nya företag. Vi hälsades välkomna av Göteborgs kommun, Chalmers och det företag som stod värd för konferensen: Cobham Gaisler. Också ordföranden för föreningen Rymdforum, Olle Norberg, önskade oss välkomna. Han är chef för Institutet för rymdfysik, men har tidigare varit både Generaldirektör för Rymdstyrelsen och Vicerektor för rymd på Luleå Tekniska Universitet.

Första temat: rymdpolitik

Först ut var Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, forskning och även rymdverksamhet då konferensen ägde rum, och enligt korridorsnack på Rymdforum2021 mycket engagerad i Sveriges rymdverksamhet. Överhuvudtaget har de senaste regeringarna, både borgerliga och socialdemokratiska, ökat farten vad gäller svensk rymdverksamhet. En utredning om den statliga rymdverksamheten blev klar 2015 och 2018 kom den socialdemokratiska regeringen med en programförklaring för statlig rymd.

Vi kunde också lyssna på Marie-Louise Hänel Sandström, riksdagsledamot för M och engagerad i rymdfrågor. Enligt henne ser alla partier rymdforskning som ett prioriterat område. Axel Josefson,  ordförande för Göteborgs kommunstyrelse, gav oss information om Göteborgs-regionen och berättade att Väst-Sverige sysselsätter fler än hälften av alla som jobbar i landets rymdindustri och företagen i regionen står för 2/3 av landets omsättning i rymdbranschen.

Anna Rathsman, generaldirektör för Rymdstyrelsen, tog upp många intressanta trender inom svensk rymdverksamhet.  Rymdstyrelsen fick i december 2020 i uppdrag av regeringen att utreda hur en så kallad rymdlägesbild ska utformas. Med det menas att Sverige bör bevaka vad som sker i rymden vad gäller utrikespolitik, säkerhet och försvar. Sommaren 2021 redovisade Rymdstyrelsen sin utredning. Även ett nytt lagförslag för en uppdaterad rymdlag har presenterats under året, och kan börja gälla från januari 2023. Rymdstyrelsen fick höjda anslag i budgetpropositionen för 2020, med 150 miljoner mer varje år framöver. Under 2021 satsar regeringen 60 miljoner för en fortsatt utveckling av forskningsinfrastrukturen vid Esrange.

Tjänster och teknik

På eftermiddagen handlade det om tjänster som satelliterna erbjuder, samt om rymdteknik. Maxar Technologies bygger en 3D-modell av planetens hela yta! Kommunikation är ett av de stora användningsområdena för satelliter. Gustav Wikström från Ericsson gav oss en inblick i framtidens satellitnätverk, och Mats Andersson berättade om hur hans företag Forsway skapar kostnadseffektiv internet i länder där behovet är stort, men det inte finns så gott om kapital.

Kapital var för övrigt ämnet för två talare: Det handlade om rymdinkubatorn Innovatum Science Park i Trollhättan, men också om kapitalbehovet inom EU för rymdverksamhet.

Blocket om teknik som avslutade första dagen är det bäst att jag förbigår utan kommentar. Jag är ekonom och begrep inte så mycket av ”Graphene materials for aerospace applications” eller ”Unik GaN-on-SiC halvledare för högeffektsförstärkare”.

Måndagen avslutades med besök på Universeum, med utställning om rymden och middag bredvid  ett gigantiskt akvarium. Stora fiskar simmade lojt förbi, och hänsynsfullt nog innehöll middagen ingen fiskrätt.

New space, en flyggeneral och hållbar rymd

Den trend inom rymdverksamhet som benämns New Space handlar om ny teknik och miniatyrisering. Ny teknik har gjort det möjligt att bygga små kraftfulla satelliter, och som en följd av det uppstod behov av små kraftfulla raketer!

New Space var temat på morgonen under konferensens andra dag. Tony Azzarelli från en brittisk intresseorganisation för den nya privata rymdverksamheten, Access Space Alliance, samt Roger Walker från Esa gav en bild av läget just nu och framöver.

Marknader som kommer att blomstra är så kallade cubesats och small sats i relativt låga banor, små satelliter i höga banor, och olika typer av satellittjänster, speciellt inom kommunikation. Flera stora satellitnätverk håller på att skapas för att ge bredband över hela planeten. Prognosinstituten räknar med att om tio år kommer minst 40.000 satelliter att kretsa kring jorden.

Jörg Spurman från tyska företaget Rocket Factory Augsburg som testar sina raketer på Esrange berättade om företagets raketer. Deras raket ska kunna lyfta en satellit på 1,3 ton i omloppsbana, vilket placerar den i ett mittensegment vad gäller lyftkapacitet, mellan alla nya raketer med lyftkapacitet mellan 50 och 1.200 kg, och t.ex. SpaceX med raketer som kan lyfta 10 ton. 

Efter grandiosa prognoser om alla dessa raketer och satelliter kom så Luc Piguet från Clearspace och pratade om rymdskrot. Satelliterna skjuts upp, utför sina uppdrag och sedan blir de rymdskrot. Clearspace bygger en satellit som ska fånga in döda satelliter med hjälp av en gripklo. Den här bärgningsfarkosten ska sändas upp 2025 för att testas.

Säkerhet och hållbarhet

Efter New Space tog konferensen ett brett samhällsgrepp, med många presentationer om rymdens betydelse för nationell säkerhet, samt om hållbarhet. Några exempel: ”Rymdens betydelse för svensk säkerhetspolitik” (Kristoffer Hallgren från FOI) och ”Agenda 2030- rymdverksamhetens bidrag” (Tobias Edman från Rymdstyrelsen). Mest intryck gjorde dock Mats Helgesson – före detta chef för Sveriges Flygvapen. Han bedömer att Sverige behöver göra stora förbättringar av sin militära rymdkapacitet.

Forskning om och utforskning av rymden

Det sista blocket av föreläsningar på tisdag eftermiddag handlade om rymdforskning. Gabriella Stenberg Wieser är ju nationell kändis efter sin medverkan i Fråga Lund. Denna gång berättade hon att forskningen om Venus tagit fart, trots att planeten är höljd i dimma och det är väldigt hett på ytan.

Institutet för rymdfysik bidrar med instrument till Indiens farkost ISRO Venus Orbiter (Shukrayaan) som ska sändas iväg  om några år. USA planerar att sända två farkoster till Venus, DaVinci och Veritas, och ska till och med försöka sig på att landa en sond på ytan.

Andra forskare som föreläste var David Parker från ESA som berättade om Europas planer på utforskning av solsystemet och Carina Persson som är professor på Chalmers och pratade om exoplaneter.

Meteorologen Adam Dybbroe från SMHI gav oss information om den nya vädersatelliten Arctic Weather Satellite. Den ska gå i polär bana och ge förbättrade väderprognoser. Svenska rymdföretag, bl.a. OHB Sweden och Omnisys, har erhållit i uppdrag från ESA att bygga Arctic Weather Satellite.

Rymdforum 2021 avslutades med att Olle Norberg tackade alla som medverkat, och önskade oss välkomna till Rymdforum2023, var det än kommer att gå av stapeln.

Text och foto av Ariel Borenstein. Redigerad för hemsidan av Katrin Ros.

Omslagsbilden visar två små kubsatelliter. Bild: Esa/GomSpace.

Inlägget En rymdkonferens i Göteborg: Rymdforum2021 dök först upp på Populär Astronomi.

Onsdagen den 15 december delades Astronomiska Sällskapets Ungdomsstipendium ut. I år gick det till Julia Mårtensson som du kan läsa en intervju med här.

Stipendiet går också under namnet Rosa Tengborgs stipendium, där 5000 kronor varje år delas ut till en ung amatörastronom, astronomistuderande eller någon som på annat sätt är aktiv inom astronomi. Årets stipendiat heter Julia Mårtensson och motiveringen löd:

Som ung gymnasieelev deltog Julia Mårtensson i sommarforskarskolorna Rays och Rymdforskarskolan, vetenskapstävlingarna EUSO (EU-olympiad i naturvetenskap) och utställningen Unga Forskare, engagerade sig i AU-föreningen MARS, och mycket annat. Sedan dess har hon oförtröttligt fortsatt engagera sig för att utveckla andra barns och ungdomars intresse för naturvetenskap och rymden, inte minst genom att leda AU-föreningen GAUSS, vara handledare under Rymdforskarskolan och projektledare för Utställningen Unga Forskare. Julia började studera vid Chalmers redan som 17-åring och är lika begåvad som hon är en inspirerande förebild.

Grattis Julia! Hur känns det?

– Det känns väldigt fint. För mig är det ett slags kvitto på att det jag gör uppskattas av andra och det är alltid härligt att få känna den känslan. Jag är väldigt tacksam över att få utmärkelsen och framförallt tacksam över att det finns så bra plattformar som Astronomisk Ungdom där vi ungdomar kan engagera oss och nörda ner oss i vårt gemensamma rymdintresse!

Vad sysslar du annars med till vardags?

– Jag pluggar datateknik på Chalmers. Utöver detta är jag ordförande för GAUSS, Göteborgs Astronomiska Ungdomssällskap och även projektledare för Utställningen Unga Forskare. Jag älskar att lära mig nya saker men även att sprida intresse för och kunskap om naturvetenskap i allmänhet och astronomi i synnerhet hos unga. Att se hur det vi gör faktiskt gör skillnad och uppskattas av andra människor är det som driver mig allra mest.

Hur ser ditt engagemang i Astronomisk Ungdom ut?

–Mitt engagemang i AU började med deltagandet i Rymdforskarskolan 2018. Det var en väldigt rolig upplevelse som fick mig att vilja engagera mig mer inom förbundet. 2019 gick jag med i styrelsen för MARS, Malmö Astronomi- & RymdfartsSällskap och när jag flyttade till Chalmers för att plugga gick jag med i styrelsen för Göteborgs lokala astronomiförening GAUSS, som jag nu är ordförande för. I GAUSS har vi sedan jag gick med bland annat arrangerat läger för barn och unga, föreläsningsserier med forskare från Chalmers, stjärnskådningskvällar och introduktion till astronomisk programmering. I somras var jag även handledare för Rymdforskarskolan, en helt fantastisk upplevelse!

Och hur började ditt intresse för rymden och astronomi?

– Det är svårt att peka ut en specifik tidpunkt då allting startade, för jag har egentligen alltid fascinerats av att lära mig nya saker och utforska det okända, vare sig det handlat om matematik, astronomi eller kemi. Det var dock först efter att jag lärde mig mer matte som min förståelse för astronomi blev större och därmed även mitt intresse. Att läsa böcker av till exempel Stephen Hawking, Max Tegmark eller Ulf Danielsson samt engagera mig i Astronomisk Ungdom har givetvis också ökat mitt intresse ännu mer.

Vad har du för planer för framtiden?

– I framtiden vill jag forska! Först ska jag gå klart min utbildning på Chalmers och efter det vill jag doktorera. Det finns väldigt många intressanta områden men drömmen hade varit att få kombinera mitt programmeringsintresse med något av mina andra intressen, som astrokemi och astrofysik.

Omslagsbild: Eva Wirström, docent och avdelningschef för Onsala Rymdobservatorium, och Julia Mårtensson, under prisceremonin i Göteborg. Foto: Robert Cumming.

Inlägget Svenska Astronomiska Sällskapets ungdomsstipendium har delats ut dök först upp på Populär Astronomi.

En sak som vi alla kan vara tämligen säkra på när det gäller rymdagenturernas projekt är att förr eller senare blir de alltid uppskjutna, även om de måste skjutas upp flera gånger innan så kan ske.

Under de senaste två decennierna har uppskjutningen av JWST varit på gång vid ett flertal tillfällen men av olika skäl, som ni kan läsa om i Populär Astronomi nr. 4/21, har det hela omgärdats av problem som har lett till ständiga förseningar av uppskjutningen.

Det kanske kan kännas lätt att snörpa på munnen, undra vad NASA egentligen sysslar med och fråga sig hur svårt

det kan vara att få iväg någonting upp i rymden men då gäller det att komma ihåg att det är svårt. Mycket svårt. Det är, allting till trots, en större mängd faktorer som felfritt måste stämma överens för att ett komplicerat instrument som JWST och dess komponenter skall kunna fungera adekvat och så länge som det förekommer någon punkt på vilken någonting brister, finns det således ingen rimlig anledning till att genomföra en uppskjutning. Med andra ord skulle knappast någon sätta ett ofärdigt redskap i bruk i förhoppning om att det kommer att fungera såsom var tänkt.

Under 2021 har det dock sett ut som om uppskjutningen av JWST verkligen kommer att bli av under en nära förestående framtid. På sistone har datumen för rymdteleskopets avfärd förvisso fortsatt att flyttas fram men det blir tätare och tätare mellan nämnda datum och den nu rådande tidsangivelsen för uppskjutningen är att den kommer att ske på juldagen, 13:20–13:52 svensk tid*.

Kommer James Webb Space Telescope att bli den efterlängtade julklapp som vi alla hoppas på eller kommer det hela att bli uppskjutet igen? Vad tror du?
Populär Astronomi utlyser härmed en tävling där du kan vinna en årsprenumeration på tidningen. Allt du behöver göra är att skicka oss ett mail på redaktion@popularastronomi.se eller svara oss i sociala medier med det datum som du tror blir JWSTs faktiska uppskjutningsdatum. Vi behöver ditt svar senast den 24/12.

*När detta publicerades var uppskjutningen planerad till 24/12 13:20.

Inlägget James Webb Space Telescope – en efterlängtad julklapp? dök först upp på Populär Astronomi.

På juldagen sköts så till slut det rymdbaserade teleskopet James Webb upp och om ett par veckor når det sin destination när det lägger sig i omloppsbana kring solen, i närheten av den andra Lagrangepunkten. Lagrangepunkter är områden i systemet jorden-solen-månen som är gravitationellt intressanta. Här råder nämligen nära på jämnvikt mellan kropparna, vilket gör dem mycket lämpliga för placering av satelliter eller som i detta fall, rymdbaserade teleskop, då det krävs mycket små mängder bränsle för att hålla farkosten i stabilt läge.

Väl framme kommer James Webb Space Telescope (JWST) inleda sina observationer och förse oss med helt ny information och öppna nya dörrar för forskarna. Till skillnad från Hubble som är ett optiskt teleskop, det vill säga att dess observationer görs i synligt ljus, kommer JWST att se på universum i det infraröda spektrat. Detta gör att teleskopet bland annat kommer kunna fånga upp det allra tidigaste ljuset i universum, ljus som efter 13.5 miljarder år förskjutits från synligt till infrarött. JWST har också en otroligt hög sensitivitet och kommer därmed kunna fånga upp ljus från mycket svaga källor, så som de allra första stjärnorna och galaxerna i universum. 

Teleskopet kan också riktas mot exoplaneter och fånga upp ljusreflektioner från deras atmosfärer, vars spektra sedan kan översättas till en kemisk komposition. Utifrån detta kan man avgöra om den aktuella planeten skulle kunna vara en kandidat till att hysa liv eller ej. Ytterligare en fördel med den infraröda strålningen är att den inte låter sig hindras av stoftmoln eller liknande vilket innebär att JWST kan se förbi dessa hinder och på så sätt observera de stoftrika platser där stjärnor och planetsystem bildas. Läs mer om de olika uppdragen som väntar rymdteleskopet.

Går allt enligt plan kommer de första datan från detta banbrytande teleskop att bli tillgängliga till sommaren och det finns många som ivrigt väntar på att komma igång med analyserna för att uppnå ny kunskap om vårt gåtfulla universum.

Inlägget James Webb närmar sig dök först upp på Populär Astronomi.

Sent på eftermiddagen den 15 januari exploderade vulkanön Hunga Tonga–Hunga Ha’apai som ligger i önationen Tonga i södra Stilla havet, ungefär 2000 kilometer nordost om Nya Zeeland. Explosionen inträffade klockan 05:14 svensk tid. Det är det starkaste utbrottet sedan Mount Pinatubos utbrott 1991 och effekter av den uppmättes över hela jorden, bland annat från Onsala Rymdobservatorium där både chockvåg och seismisk aktivitet detekterades. Kontakten med Tonga har varit bristfällig sedan utbrottet men minst fyra personer är bekräftade döda och majoriteten av Tongas befolkning har påverkats.

Kungadömet och önationen Tonga ligger där Stilla havets tektoniska platta går in under Australiens tektoniska platta, längs Tonga-Kermadec-förkastningen. Det är ett mycket vulkaniskt aktivt område med flera önationer, ögrupper och vulkaner varav många är undervattensvulkaner.

Vulkanen som exploderade den 15 januari är en undervattensvulkan som heter Hunga Tonga–Hunga Ha’apai efter de två öar som är en del av den, Hunga Tonga och Hunga Ha’apai. Innan 2015 var öarna separata men efter en serie utbrott under det året förenades öarna med lava. Här har pågått nya utbrott sedan 20 december 2021 då ett askmoln syntes hela 70 kilometer därifrån i Nuku’alofa. Dock så lugnade utbrotten ned sig och vulkanen ansågs vara slumrande igen den 11 januari. Klockan fyra på morgonen lokal tid den 14 januari började utbrotten igen med nya askmoln och tsunami till följd. Dagen därpå, den 15 januari klockan 17:14 lokal tid exploderade vulkanen dramatiskt. Händelseförloppet följdes av bland annat två stycken geostationära vädersatelliter, amerikanska Goes-West och japanska Himawari 8.

I satellitbilder syns ett askmoln som expanderar snabbt till flera hundra kilometer i diameter på bara ett par timmar. Skymningsljuset på platsen gör att molnets syns tydligt. Från bilderna går det att uppskatta askmolnets höjd till minst 30 km med en ännu högre askpelare i centrum.

– Pelaren är exceptionellt stor, minst över 30 och kanske till och med 45 km. Mängden aska är oklar, säger Santiago Arellano, forskare om atmosfären och vulkanutbrott på Chalmers tekniska högskola, institutionen för Rymd-, geo- och miljövetenskap.

Askmolnet förmörkade snart solen i Tonga, explosion och tryckvåg kändes mycket tydligt. Än så länge har fyra stycken dödsfall blivit bekräftade i Tonga. Vid Samoa (800 km bort) och Fiji (700 km) hördes explosionen som ett långt utdraget åskmuller. Det kom vittnesuppgifter från Alaska och Yukon om ett muller från vulkanen, cirka 10.000 km bort. Resulterande tsunami var i Tonga upp mot 15 meter hög. Så gott som alla kuststräckor runt Stilla havet fick ta del av den. I Peru kom två meter höga vågor som tog ytterligare två människors liv.

Efterföljande satellitbilder visar att Tonga är täckt av vulkanaska. Detta är en tung och farlig aska som består av mikroskopiska fragment av sten och glas. Därför dröjde det också dagar innan räddningsarbetet – som leds av Australien och Nya Zeeland – kunde komma fram. Flygplatsen behövde röjas från vulkanaska. Kommunikationen har också varit bristfällig då undervattenskablar till Tonga har gått av. Reparationsarbetet uppskattas ta upp mot fyra veckor rapporterar brittiska BBC.

På grund av dålig kommunikation och stora avstånd är nästan allt man vet om utbrottet baserat på fjärranalys. Vädersatelliter har spelat en väldigt viktig roll i att förstå vad som händer. Även markbaserade stationer över hela jorden som mäter väder, seismisk aktivitet och spanar efter kärnvapenprover har detekterat explosionen, till exempel Onsala rymdobservatoriums väderstation och gravimeter. Populär Astronomi fick data från deras instrument av Maxime Mouyen, Hans-Georg Scherneck och Lars Pettersson, som forskar vid Chalmers och Onsala rymdobservatorium.

– Kombinationen av het magma och grunt, kallt, havsvatten är ett recept för en väldigt explosiv vulkan, även kallad ett hydrovulkanutbrott. Det lär ha bildats halogenrika ämnen som kan påverka ozonlagret [halogener är grundämnen som klor och brom, ozonlagret ligger i stratosfärens nedre lager på 15 till 30 km, red. anm.]. Efter den initiala chockvågen bildades en serie akustiska och gravitationsvågor som rörde sig jorden runt under flera dagar, säger Santiago Arellano.

I satellitbilderna syns även chockvågen i molnen runt området. Denna rörde sig med en hastighet av 300 meter per sekund och kunde detekteras världen över flera gånger. Med Onsala rymdobservatoriums barometer syns chockvågen som en tryckuppgång följt av en nedgång innan trycket stabiliserade sig tillbaka till det vanliga. Den pågick mellan ungefär 19:30 och 20:30 på kvällen den 15 januari svensk tid. Utbrottet inträffade efter klockan fem på morgonen, svensk tid. Det tog vågen ungefär 15 timmar att nå Onsala vilket är förväntat med dess hastighet och ett avstånd på 16.000 km. I Europa kom chockvågen norrifrån då den kortaste vägen till Tonga går över nordpolen. Från bland annat Finland går det att se hur chockvågen rör sig genom landet i en animering som delades i sociala medier.

Onsalas gravimeter kände också av utbrottet. Klockan 6:30 på morgonen 15 januari svensk tid uppmättes ökad aktivitet i en något brusig bakgrund, drygt en timme efter utbrottet. Hans-Georg Scherneck säger att det var ”mycket mikroseismik den tiden” som inte har anknytning till vulkanen.

Utöver direkta effekter så påverkas befolkningen i Tonga av många mer eller mindre indirekta effekter. Önationen har undvikit smitta från Covid-19 under hela pandemin, vilket flera nyhetskällor rapporterat om.

– Jag vet bara det som sagts i nyheterna. Det verkar som att de har lyckats isolera sig från pandemin och är rädda för ytterligare komplikationer från smitta nu när räddningsarbetare kommer dit. Detta bör tas på högsta allvar då en stor andel av dödsorsakerna relaterade till stora utbrott är just svält och sjukdom, säger Santiago Arellano.

Utbrottet som det i Tonga är extra våldsamma då magman innehåller mycket vatten. Det kan komma temporära effekter på jordens klimat under följande år med lägre temperaturer och kaotiskt väder. Ett känt utbrott var Tambora år 1815 som orsakade att 1816 blev känt som ”året utan sommar” (eller ”artonhundra-frös-ihjäl”) med kaotiska vädermönster, missväxt och svält till följd i bland annat Europa och Nordamerika. I Populär Astronomi nummer 2021-2 går det att läsa mer om risker med ökade nivåer partiklar i atmosfären. Frågan är om utbrottet i Tonga kan ge upphov till klimatpåverkan följande år med.

– Det kan det verkligen. Tre villkor styr hur klimatet påverkas av ett vulkanutbrott: position, höjd på eruptionskolumnen och mängd svavelrik gas. Utbrott i tropikerna har en större potential att föra material till atmosfären som kan transporters till norra och södra halvkloten. Om kolumnen når stratosfären så stannar materialet där längre. Gaser som svaveldioxid kan bli sulfatrika aerosoler som absorberar och sprider solljus. Det gör stratosfären varmare och troposfären kallare. I fallet Hunga Tonga-Hunga Ha’apai möts alla tre villkor: vulkanen ligger ungefär 20 grader syd, kolumnen nådde mer än 30 km över havet och mängden svaveldioxid som släpptes ut under den mest explosiva fasen uppskattas till ungefär 400 000 ton. Den möjliga klimatpåverkan håller på att utvärderas och om den blir bekräftad så kan den pågå i ett par år, som var fallet efter Pinatubo-utbrottet 1991, säger Santiago Arellano.

År 1991 exploderade alltså vulkanen Pinatubo i Filippinerna och orsakade en global medeltemperaturminskning på runt 0,5 Celsius mellan 1991 och 1993. Tack vare att forskningen går vidare inom fjärranalys världen över med satelliter och på observatorier så blir det allt lättare att följa direkta och indirekta effekter även från mer svårtillgängliga vulkaner.

Omslagsbild: Vulkanutbrottet i Tonga den 15 januari 2022 sett från Japanska metereologiska institutets vädersatellit Himawari 8.

Inlägget Tongavulkanen kändes globalt – även i Sverige dök först upp på Populär Astronomi.